Ledare. En eventuell förändring av las måste möta förändringar på arbetsmarknaden, inte borgerliga krav på mer makt till företagsägarna, skriver Martin Klepke.
Moderaterna trappar upp kriget mot lagen om anställningsskydd, las, och klubbade på sin stämma i helgen att lagen måste förändras.
Detta samtidigt som det pågår samtal mellan fack och arbetsgivare om förändringar i just denna lag.
Men skillnaden mellan de två händelserna kan knappt bli större.
Moderaternas ambition är att tillfredsställa företagsägarna medan fackens ambition är att förbättra för arbetstagarna.
Det är ingen tvekan om att lagen om anställningsskydd har fungerat mycket bra sedan den infördes 1974. Så sent som 2011 slog LO och Svenskt Näringsliv mycket tydligt fast detta i en gemensam översyn av regelverket.
Den grundläggande ambitionen fungerade fortfarande, det vill säga att svensk lagstiftning i ett internationellt perspektiv ger företagsägarna stor rätt att själva bestämma när personal ska anställas eller sägas upp.
Men samtidigt ger lagen facken rätt att ha synpunkter på vem som sägs upp, genom de lagstadgade men förhandlingsbara turordningsreglerna.
På så sätt tillgodoses företagens behov av flexibilitet samtidigt som den äldre arbetskraften, som har svårare att hitta nya jobb, värnas.
Att lagstiftningen skulle förhindra företag från att växa, ett välkänt borgerligt argument, är rent enfaldigt. Svenska företag har växt kraftigt alltsedan 1974. Denna utveckling har varit mycket stark i ett internationellt perspektiv.
Arbetsgivarsidans önskemål 2011, redovisade i en enkät i den gemensamma kartläggningen, var dock att kompetens mer än anställningstid ska styra vem som sägs upp.
Det är naturligt att företagsägarna har önskemål som ytterligare ökar deras handlingsutrymme.
Det måste dock vägas mot arbetstagarnas önskemål om att kunna behålla jobb och inkomst trots att de fyllt femtio år. Denna inställning har också stöd i FN-organet ILO:s arbetsrättsdeklarationer som stipulerar att en arbetare aldrig får ses som en vara.
Arbetare ska inte vara några slit-och-släng-produkter. Alla har rätt att värna sin försörjning och sitt värde som människor.
Lagtexten måste dessutom vägas mot samhällsekonomiska konsekvenser av att människor sägs upp.
Och som rapporten från 2011 kom fram till var lagen om anställningsskydd en bra mix för att tillgodose både samhällets, företagens och arbetstagarnas intressen.
Om lag och avtal runt anställningsskyddet nu ska ändras måste därmed det enda legitima motivet vara att få lagstiftningen att fungera ännu bättre.
Men det är Moderaterna inte ett skvatt intresserade av.
Från djupt blåsvart håll har ropen om att las fördärvar för företagsägarna hörts sedan 1974, oavsett hur en förändring skulle påverka arbetstagare eller samhällsekonomin.
De förslag som nu diskuteras i samtal mellan fack och arbetsgivare är enligt vad som framkommit bland annat bättre anställningsskydd för inhyrd arbetskraft och fördubblad uppsägningstid för äldre arbetskraft.
Det är relevanta krav för att stärka arbetstagares ställning när EU-direktiv och annan lagstiftning under senare tid har bidragit till att urholka arbetstagares anställningsskydd.
Hur samtalen slutar vet vi inte, men Moderaterna och andra politiker gör bäst i att hålla sig utanför.
Om arbetsmarknadens parter själva får reda ut om, och i så fall hur, avtal och regelverk runt anställningsskydd kan ändras för att göra svensk arbetsmarknad både flexibel och säker så garanteras en lösning som är bra för Sverige.
Klart är ändå att las i sin nuvarande tappning lyckats mycket bra med att värna svensk ekonomi och svenska jobb.
Om en förändring blir aktuell måste den ta sin utgångspunkt i att möta förändringar på arbetsmarknaden, inte i borgerliga krav på mer makt till företagsägarna.
