Angeläget om självmordet som bröt tystnaden

Fram till 2010 pratade vi inte om mobbning på jobbet. Arbets-miljöverket beskrev mobbing som ett ”individ-ärende” och bland politiker betraktades det som en fråga för arbetsmarknadens parter. Det skriver Elinor Torp i sin nyutkomna reportagebok Jag orkar inte mer. När jobbet skadar själen. 

Men så kom ”Krokomfallet”. En socialsekreterare hamnade i konflikt med en chef och det slutade med att han hängde sig. Fallet fick stor uppmärksamhet i medierna och plötsligt bröts tystnaden. Vittnesmål om poliser som satt och grät på sina kontor, förtvivlade forskare och sönderstressade sjuksköterskor strömmade in. Varje år, skriver Torp, begår 300 personer självmord på grund av sitt arbete. Det är mångdubbelt fler än de som dör i olyckor på jobbet.

Jag orkar inte mer är Torps andra reportagebok. 2013 publicerade hon Döden på jobbet, som handlade om en kalkugnsolycka i Luleå 2011. Det som gjorde den så stark var att Torp kunde visa hur den egentliga orsaken till att en ung man brändes till döds var långa leverantörskedjor och neddragningar på arbetsmiljöområdet. I sin nya bok gör hon något liknande. Styrkan i Jag orkar inte mer ligger i att Torp kopplar samman mobbning och självmord med hierarkiska organisationer och ett Sverige som toppar EU:s stressliga.

Det är en drabbande bok om ett problem som länge var osynligt. Men även om Jag orkar inte mer är viktig samhällsjournalistik saknar jag föregångarens starka ”crime case”. I Döden på jobbet visade Torp hur Alliansen metodiskt försämrat arbetsrätten sedan 2006. I den nya boken är skurken något mera diffust. Nyliberalismen, Lean, den ökade ojämlikheten… Det gör inte bokens politiska budskap mindre angeläget men som reportage är den svagare.

Rasmus Landström