Medmänskligt och träffsäkert

Kan revy vara kul? Jag har sett allt för mycket stand up comedy som magknipsbefäster könsroller eller på annat sätt är plump eller bara tråkig.

Utsålts korta scener liknar stand up. Babben Larsson, Mikael Tornving och Adde Malmberg (de två senare också med på scen) visar dock fingertoppskänsla och även om de ibland slår neråt (mot hemska tonåringar utmärkt gestaltade av Kalle Westerdahl och Rakel Wärmlander, som dirigeras rätt ut i semesterortens terrorattentat av föräldrarna med ett ”vi gör nya”) genomsyras revyn av medmänsklighet och träffsäkerhet (plus till kostym av Gudrun Rösnes). Det slås mot utförsäljning och bemanningshysterin.

Humor handlar om timing och det är svårt att förklara storheten i Mikael Tornvings hyllning till kulturtanten (han var ”bara tvungen”), som övergår i ett hetsigt brandtal om vad de står ut med, dessa ”samhällets antikroppar mot tomhet”.

Adde Malmbergs dans och direktdiktning sitter också fint, liksom Sofia Bach som hysterisk multitaskande men dödssjuk patient. Några i publiken är i arbetsför ålder, noterar ensemblen och hyllar ”ungdomarna” genom att bandet drar en låt på iPads. Men varför är de så få? Ett Stockholmsfenomen?