Arbetet Global

Få nyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global och Erik Larsson och Linda Flood.

Paris_topp

Chaibi Aymen. Foto: Erik Larsson

Arbetet Global var med då en stor grupp papperslösa ockuperade en restaurang i Paris. De gick i strid för att deras vänner skulle få lagliga anställningskontrakt.

Ena minuten är det en vanlig torsdagsförmiddag. I solen sitter gäster på uteserveringarna. Vid nedgången till tunnelbanestationen Vavid passerar enstaka resenärer.

Men nästa minut – strax efter klockan elva – vimlar det plötsligt av folk. Människor som hälsar, tar varandra i hand. En klunga med ett 70-tal personer. Någon tar fram en flagga. Andra fäster röda klistermärken med det franska facket CGT:s logga på sina jackor.

Snart är hela gruppen på väg. De viker in på en bakgata och stannar framför den italienska restaurangen La Mamma. De öppnar  dörren och kliver in.

Christine Kermoal, en rödhårig aktivist från CGT, säger att det jobbar fem papperslösa på restaurangen.

– Vi ska hjälpa dem att få arbetstillstånd i Frankrike, förklarar hon.

Christine Kermoal, från franska facket CGT, fäster en dekal på sin tröja strax efter att ockupationen av La Mamma inletts. Foto: Erik Larsson

Christine Kermoal, från franska facket CGT, fäster en dekal på sin tröja strax efter att ockupationen av La Mamma inletts. Foto: Erik Larsson

Snart är restaurangen fylld med protesterande papperslösa som vill hjälpa sina vänner.

De unga männen – för det är nästan bara unga män i 30-årsåldern – går så långt in de kan i den avlånga lokalen. Merparten är ursprungligen från Senegal. Någon av dem tejpar upp en banderoll längs en vägg, två flaggor lutas mot några pinnstolar.

En långsmal man sträcker fram handen och presenterar sig för alla ”Ibrahima”.  Han är en av organisatörerna bakom ockupationen.

Några minuter senare dyker restaurangchefen, madame Soheila Mohebbi, upp.

Hon pratar intensivt med två ombudsmän från CGT. De andra ockupanterna sitter tysta vid borden. Lyssnar. Madame sträcker hon sig efter telefonen och ställer sig bakom bardisken.

– Hon ringer advokaten, säger någon.

– Eller polisen, säger en annan.

Restaurangen "La Mamma". Foto: Erik Larsson

Restaurangen ”La Mamma”. Foto: Erik Larsson

Efter ett par minuter lägger hon på luren och börjar prata med de fackliga ombudsmännen.

Diskussionen blir allt hetsigare.

Hon säger att fem av de anställda inte alls har jobbat så mycket som facket hävdar.

Hon skyndar sig därefter upp för en trappa längre in i restaurangen. Snart kommer hon tillbaka med en tjock pärm. Hon pekar på tidsrapporteringen.

– Titta. De har bara jobbat 15 timmar i veckan, säger hon.

– Inte alls, de har jobbat 45-50 timmar i veckan, svarar facket.

Restaurangens två kockar, Chaibi Aymen och Miladi Aymen från Tunisien, håller sig i bakgrunden. Det är deras jobb striden handlar om.

*

Det fanns en tid då papperslösa inte vågade gå ut konflikt i Frankrike.

Risken ansågs för stor. Risken att förlora sitt jobb. Risken att bli utvisad.

Vändpunkten kom 2006. Det började med en strejk på tvätteriet Modeluxe Industrial i Essone i södra Paris. Ett tjugotal anställda från Västsahara krävde ett riktigt anställningskontrakt. Med ett undertecknat papper skulle de få rätt till arbetstillstånd. Den som kan visa att den jobbat i mer än ett år i Frankrike har den möjligheten.

Strejken utvidgades, och snart ställde alla 160 på arbetsplatsen sig bakom kravet. Fallet uppmärksammades i media – och de vann.

Segern var som att tända ett ljus för andra papperslösa.

Ockupationerna, strejkerna och konflikterna blev ännu fler. Tiotusentals papperslösa jobbade inte längre i tysthet, utan protesterade.

Samtidigt blev myndigheterna tuffare. Staten gav polisen direktiv om att noggrant kontrollera identitetshandlingar. Polisen fick också en kvot att uppfylla – 27 000 papperslösa skulle utvisas varje år. Det blev brottsligt att gömma papperslösa.

Ändå gick de ut i strejk. Hur vågade de?

Författaren och dokumentärfilmaren Lucie Tourette, som följt de papperslösas situation i Frankrike i flera år, förklarar.

– Polisen kan visserligen gripa dem som saknar tillstånd att vistas i landet men samtidigt har vi en arbetsmarknadslagstiftning som säger att alla har rätt att strejka.

Migrationslagen ställs emot arbetsmarknadslagen.

Sen finns det ett annat skäl också.

– Polisen skulle kunna gripa hur många som helst. Det vore bara att stoppa ett förortståg mot Paris klockan sex på morgonen. Men det skulle bli kaos i stan om de inte kom till jobbet, förklarar en ombudsman på CGT.

*

Sirener hörs från gatan. Allas blickar riktas mot den smala ytterdörren. Klockan är strax efter tolv. Flera poliser kliver in.

Madame Soheila Mohebbi står bakom bardisken. Hon pekar i sin pärm.

– Jag hade ingen aning om att de var papperslösa. Till mig sade de att de hade arbetstillstånd, förklarar hon för polisen.

Det är viktigt för en arbetsgivare att säga så. Sedan 2011 finns ett EU-direktiv (Employer Sanction Directive) som säger att den som anställer någon från ett land utanför EU måste kontrollera att personen har tillstånd att vistas i landet. Annars riskerar arbetsgivare böter.

I tre år har Riaw Yagja från Sengal bott i Frankrike. Han har färmst jobbat som städare men just nu är det mycket svårt att hitta jobb, säger han. Foto: Erik Larsson

I tre år har Riaw Yagja, som ursprungligen kommer från Senegal, bott i Frankrike. Foto: Erik Larsson

De båda fackliga ombudsmännen hugger emot. De säger att de anställda jobbat där utan tillstånd länge – en av dem i elva år. De säger också att de jobbat 45-50 timmar i veckan, och inte 15.

För de papperslösa är frågan om antalet timmar viktig. Heltid ger bättre chans till arbetstillstånd.

Riaw Yagja sitter på en stol vid väggen och lyssnar på diskussionen. Sen vänder han sig emot mig och berättar att det är tre år sedan han kom från Senegal.

– Men nu har jag inget jobb. Det är väldigt tufft att hitta ett, säger han.

Den franska ekonomin kärvar just nu. Arbetslösheten ligger kring 11 procent, en procentenhet över EU-genomsnittet.

Polisen gör en sista vända i lokalen.

”Ännu en strejk”, verkar de tänka – innan de stänger dörren bakom sig och går.

*

Ibrahima är en av de som organiserar ockupationen. Foto: Erik Larsson

Ibrahima är en av de som organiserar ockupationen. Foto: Erik Larsson

Klockan närmar sig tre på eftermiddagen. Några av ockupanterna har satt sig i mindre grupper och småpratar. Andra sitter tysta, för sig själva.

Ibrahima går runt i lokalen och pratar enskilt med olika personer. Sen tar han fram ett papper.

Namn ropas upp. Händer lyfts till svar. Korta frågor ställs och en vaktlista sätts ihop. Ett tjugotal ska stanna under natten.

– Det här kan ta lång tid. Många dagar och nätter, säger Christine Kermoal.

Hennes ögon ser trötta ut, men håret lyser ännu rött. Efter att namnen ropats upp lämnar flera av ockupanterna La Mamma för en stund. Ibrahima och Christine säger adjö med en handskakning innan de går iväg för att vila några timmar.

Samble, som han presenterar sig som, sitter kvar. Han berättar att han kommer från Senegal, är 31 år, och har bott i Frankrike i två år.

Precis som för så många andra härinne har det varit svårt för honom att hitta jobb. Ett liv ur hand i mun.

Ena dagen ett jobb och lite pengar. Nästa dag ingenting.

– Inget arbete, inget liv, sammanfattar Samble kort.

Polisen kommer en halvtimme efter att de papperslösa ockuperat restaurangen. Foto: Erik Larsson

Polisen kommer en halvtimme efter att de papperslösa ockuperat restaurangen. Foto: Erik Larsson

Ibland städar han, ibland hjälper han till på byggen. Han berättar att lönen för ett dagsverke varierar, men att man kan få 60 euro (drygt 500 kronor) för en dags jobb. Ibland lite mer, ibland lite mindre.

Som så många andra i restaurangen har Samble anlitat smugglare för att ta sig över Medelhavet. Han åkte från Marocko till Spanien.

– Det dog en på båten, säger han efter ett tag. Han var ung, nästan bara ett barn. Jag minns att han reste sig upp och sen… låg han i havet. Men vi körde vidare.

Samble är ändå en av få som är beredda att prata om resan över havet. De flesta verkar helst vilja glömma den.

– Det var hemskt, säger kocken Chaibi Aymen kortfattat.

Hans ögon tåras, innan han snabbt kniper ihop munnen och tar sig samman.

1000 euro betalade Chaibi Aymen och Miladi Aymen till människosmugglare för biljetten över Medelhavet. De flydde från Tunisien 2011 då oroligheter bröt ut under arabiska våren. Nu jobbar de som kockar på La Mamma och det är om deras arbetstillstånd som ockupationen handlar om. Foto: Erik Larsson

1000 euro betalade Chaibi Aymen och Miladi Aymen till människosmugglare för biljetten över Medelhavet. Nu jobbar de som kockar på La Mamma – och det är bland annat deras arbetstillstånd som ockupationen handlar om. Foto: Erik Larsson

2011, samma år som den arabiska våren bröt ut, betalade Chaibi Aymen 1 000 euro (drygt 9 000 kronor) till de flyktingsmugglare som hjälpte honom att ta sig från hemlandet Tunisien till den italienska ön Lampedusa.

Bredvid honom sitter landsmannen Miladi Aymen, som trots efternamnet inte är en släkting. De är två av de fem anställda som striden på restaurangen handlar om.

Klockan halv fem ställer någon fram ett stort fat med ris och kyckling.

– Senegalesisk mat, säger en man och ger mig en tallrik.

Små, ljusbruna riskorn i olja. En foliepåse med en stark chilipasta ställs fram på bordet. Det smakar fantastiskt. Det är endast ett tjugotal kvar i restaurangen.

Utanför fönstret har det börjat skymma.

*

Nationella Fronten siktar på att ta över makten. Detta främlingsfientliga parti är nu ett av de största i Frankrike, som håller presidentval 2017.  I december hålls lokalval i norra Frankrike och opinionsundersökningar visar att partiet i vissa regioner, som Nord-Pas-de-Calais, kan få hela 40 procent av rösterna.

Nationella frontens partiledare Marine Le Pen försöker tvätta bort stämpeln som rasistparti. För en månad sedan gav hon sin pappa, partiets grundare Jean Marie Le Pen, sparken efter att han försvarat tidigare uttalanden om att nazisternas gaskamrar endast var ”en historisk detalj”. Men mycket av retoriken handlar fortfarande om att måla upp migrationen som ett problem.

Inne på La Mamma blir ockupanterna fåordiga när jag frågar om Nationella Fronten.

– Det flesta fransmän jag möter är bra. De är inte rasister. Sen finns det andra också…, säger en av ockupanterna.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Mellan 2012 och 2014 ökade hatbrotten i Frankrike med 53 procent. Minst 153 hatbrott mot muslimer inträffade strax efter attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i januari i år.

Utvecklingen i Frankrike och runt om i hela Europeiska unionen är djupt oroande, slog EU fast förra veckan i Bryssel under sitt årliga möte om villkoren för de grundläggande mänskliga rättigheterna.

De antiislamistiska strömningarna blir allt starkare, och så även de antisemitiska.

*

Strax efter klockan åtta på kvällen öppnas dörren igen. En polis kommer in och ber ockupanterna att ta bort flaggorna från trottoaren utanför – i alla fall under natten. En halvtimme senare kommer nattgänget in. Det är deras tur att ta över nu. Ibrahima och Christine Kermoal är två av dem.

Ibrahima ser pigg ut. Han hälsar genom att skaka allas händer, går energiskt runt i restaurangen, och börjar lägga upp planer för vilka journalister och aktivister som ska ringas om det händer något senare ikväll.

Utanför fönstret fladdrar ett rött sken från restaurangens neonskylt.

Natten närmar sig.

*

Ockupanterna sover på restaurangborden. Foto: Erik Larsson

Ockupanterna sover på restaurangborden. Foto: Erik Larsson

Klockan är sju på morgonen och en ny dag gryr.

Den första strimman av morgonljus letar sig in genom fönstret.  Längst in i restaurangen är det dock ännu becksvart. Bord har dragits ihop för att fungera som bäddar. I sofforna längst bak i lokalen ligger människor och sover. Någon tänder en lampa i taket. Jag räknar till 18 personer i lokalen.

En efter en går de in på toaletten, vaskar bort natten ur ögonen och byter underkläder. Ibrahima ser trött ut. Christine Kermoal också. Hon går ut i den kalla morgonluften. Ställer sig på trottoaren och tänder en cigg.

– Man sover inte något vidare här, säger hon.

Det här är den andra ockupationen hon är med om. Den förra var på en frisörkedja – Da las afro beauty – där facket krävde att 18 arbetare skulle få sina arbetstillstånd. Efter tio månaders ockupation lyckades de.

– Men det här… det kan också ta lång tid…. Vi ger aldrig upp, säger hon och drar ett bloss till.

Fotnot: En månad efter att detta reportage publicerats tecknade restaurangen avtal och de anställda fick behålla sina jobb. Läs mer om det här.

En engelsk version av texten kan du läsa här.

FAKTA

frankrike Papperslösa i EU Tidigare uppskattningar tyder på att antalet papperslösa i Frankrike är mellan 200 000 och 400 000.  Men alla uppskattningar om antalet är mycket osäkra. I hela EU tros siffran ligga på mellan tre och sex miljoner.  2014 rapporterade de 28 EU-länderna att deras myndigheter upptäckt 625 000 människor som inte hade tillstånd att vistas i ett EU-land,  enligt migrationslagstiftningen. Men mörkertalet är stort och den senaste tidens ökade flyktingströmmar kan indirekt bidra till att antalet papperslösa i EU ökar. Papperslösa i Sverige I Sverige bedömer organisationen Läkare i världen att det finns mellan 40 000 och 80 000 papperslösa. Det är främst LO-förbund – Fastighets, Hotell- och restaurang, Byggnads, Kommunal och Livs – samt Syndikalisterna som kommer i kontakt med papperslösa. LO, TCO och Saco har en mottagning – Fackligt center för papperslösa – i Stockholm. I Sverige är det, till skillnad från Frankrike, mycket ovanligt att papperslösa går ut i strejk eller ockupationer av arbetsplatser. – Jag tror att en förklaring är att vi har en helt annan kultur, med förhandlingar istället för protester, säger Maria Östberg Svanelind, på Akademikerförbundet SSR och en av styrelseledamöterna i Fackligt center för papperslösa. Ett undantag var dock då Syndikalisterna satte restaurangen Berns i Stockholm i blockad då de visade sig att papperslösa städat lokalen till låga löner. CGT Är Frankrikes näst största fackliga centralorganisation som organiserar 710 000 medlemmar. Facket bildades 1895 och dominerades då av anarkister och syndikalister. Under många år fanns en stark koppling till den kommunistiska fackföreningsinternationalen men 1995 lämnade CGT internationalen och är numera medlem i Europafacket. I Frankrike finns fem stora fackliga centralorganisationer. CGT anses som en av de mest militanta. De övriga fyra är CFDT, CGT-FO, CFTC och CFE-CGC. Arbetsmarknaden i Frankrike Frankrike har en befolkning på 66 miljoner, varav 29,9 miljoner räknas ingå i arbetskraften. Den fackliga organisationsgraden, 8,1 procent, är mycket låg jämfört med andra länder. Franska facket bygger dock sin styrka på andra sätt, med exempelvis manifestationer och strejker som även medlemmar som inte är med i facket deltar i. -- FLER REPORTAGE PÅ ARBETET GLOBAL: ungernpuff_hoger perupuff