Efter raset 2009 har industrin börjat skapa nya jobb, enligt rapporten från industriparterna. Arkivbild från FM Mattssons fabrik i Mora. Foto: Ulf Palm

Efter raset 2009 har industrin börjat skapa nya jobb, enligt rapporten från industriparterna. Arkivbild från FM Mattssons fabrik i Mora. Foto: Ulf Palm

Industrin sysselsätter närmare en miljon svenskar – långt mer än traditionella beräkningar visar. Och industrisysselsättningen ökar, hävdar fack och arbetsgivare i en gemensam rapport.

Tjänstesektorn växer, medan industrins betydelse för jobben blir allt mindre. Den bilden är väl etablerad, och förstärktes då finanskrisen 2008 – 2009 ledde till att många industrijobb försvann.

Men bilden stämmer inte, enligt en rapport som har skrivits av chefsekonomer och utredningschefer vid IF Metall, Teknikföretagen, Almega, Unionen och Sveriges Ingenjörer, och som publiceras på organisationernas hemsidor i dag, tisdag.

Enligt det traditionella sättet att räkna sysselsatte industrin 692 000 personer år 2008, en siffra som minskade med över 100 000 personer i finanskrisens spår för att 2014 uppgå till 590 000.

Men i takt med att industrin har outsourcat allt mer av sin produktion finns en växande del av den sysselsättning som industrin skapar hos dess leverantörer. Räknas industrins direkta och indirekta sysselsättning samman visar det sig för det första att antalet sysselsatta var hela 930 000 år 2011, vilket är ungefär 300 000 fler än med det gängse sättet att räkna.

För det andra har industrin börjat skapa nya jobb efter raset 2009. Bara de två åren från 2009 till 2011 genererade industrin närmare 25 000 jobb, enligt rapporten. De syns inte som direkt anställda i industriföretagen, men finns hos industrins leverantörer.

– Slutsatsen är att industrin betyder lika mycket för svensk ekonomi som tidigare, säger Anders Rune, chefsekonom vid Teknikföretagen. Dess andel av BNP ligger ganska stabilt kring 25 procent.

En växande andel av industrins betydelse för produktion och sysselsättning ligger alltså hos leverantörer av varor och tjänster. Ett jobb i industrin genererar numera hela 1,3 jobb hos leverantörerna – och då främst hos tjänsteföretag. Tjänsteinnehållet i industrins produktion ökar, liksom kunskapsinnehållet. Rapporten beskriver, med Volvo Cars som exempel, hur industriföretagen allt mer länkas samman i globala förädlingskedjor, där varje länk blir mer specialiserad.

Samtidigt ökar kraven på de anställdas kompetens. Utbildningsnivån hos de industrianställda har ökat påtagligt sedan 2008. Statistik över de 15 vanligaste yrkena inom industrin visar att andelen ingenjörer och civilingenjörer blir allt större, medan arbetaryrken som montörer och maskinoperatörer minskar.

Lars Jagrén, chefsekonom vid Unionen, anser att politikerna bör ta intryck av rapporten och se att den förlegade uppdelningen mellan industri och tjänstesektor leder fel.
– En reindustrialiseringspolitik kan inte bara ta sikte på varuproduktion, den måste inkludera tjänster.

Inför avtalsrörelsen 2016 har Kommunal ifrågasatt att parterna inom industrin ska ange hur stora löneökningarna ska vara på hela arbetsmarknaden. På en träff med journalister vid LO Mediehus igår frågade Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund retoriskt om 200 000 IF Metallare ska bestämma löneökningarna för 500 000 kommunalare.

– Den konkurrensutsatta sektorn ska vara lönenormerande. Den modellen har fungerat väl, säger Erica Sjölander, utredningschef vid IF Metall. Rapporten stärker argumenten för det: Den visar att den konkurrensutsatta sektorn är större än man normalt räknar med.