Vällustigt skriker borgerliga medier ut hur många som ”förlorar” på budgeten och vilken oerhörd ”skattechock” som alla utsätts för.
I såväl Svenska Dagbladet som i andra borgerliga tidningar försätts läsaren i fasa över alla skattehöjningarna, till exempel att den som tjänar 60 000 kronor i månaden får betala 250 kronor mer i inkomstskatt.
250 kronor är endast några promille av en inkomst på 60 000 kronor.
Att tårfyllt reagera över en sådan utgift är inte ens något att vara ironisk över, det är ett rent skämt.
Även det faktum att högavlönade i fortsättningen själva får betala privatundervisning för sina barn hamnar under SvD:s rubrik ”Här är alla skatter som höjs”, trots att det tvärtom innebär minskade utgifterna för staten.
Möjligtvis har tidningen blandat ihop det hela. En ny utgift för de välbeställda – ja, då måste det väl vara en skattehöjning, kanske man har resonerat.
Men sanningen är nog att det är en medveten politisk vinkling.
Samma sak är det med den gigantiska posten på 18,8 miljarder kronor som staten varje år betalar ut i bidrag till företag med unga anställda.
Denna post räknas i den borgerliga hetsen mot årets budget också som skattehöjning, trots att Alliansen själva har med samma summa i sin egen budget.
Naturligtvis är det en politisk vinkling att grymta gillande när Alliansen ger dessa nära 19 miljarder kronor till företagsägare men att plötsligt byta beteckning till ”fruktansvärd skattehöjning” när samma 19 miljarder kronor riktas om till skolor och bostadsbyggande.
Det finns ju bara en sorts pengar i ekonomin. Dessa 19 miljarder är desamma vad de än används till.
Vad används de då till i de rödgrönas budget? Jo, regeringen har haft fräckheten att använda en del av pengarna till att höja a-kassan. Regeringen vill också satsa på att ge alla barn en vettig utbildning så att de senare kan delta i produktionen och gynna svensk välfärd.
Här finns också satsningar på ökad lärartäthet på fritids, höjt försörjningsstöd, utökad vuxenutbildning och satsningar mot psykisk ohälsa hos unga.
Vidare föreslår regeringen gratis medicin till unga, gratis vård på vårdcentraler för de riktigt äldre och bidrag till glasögon upp till 21 års ålder.
Och inte minst, för att bygga bostäder.
Det skulle varit klädsamt om den borgerliga kritiken mot Magdalena Anderssons första helårsbudget kunde vara ärlig. Det handlar ju inte om dessa 19 miljarder kronor eller om andra poster som basuneras ut som ”skattehöjningar”.
Det handlar i stället om vem som drar nytta av pengarna.
För visst finns ett rent klassmässigt tänkande med i bilden.
Med den rödgröna budgeten kan vi konstatera att inkomstskillnaderna återigen minskar. Under Alliansens år vid makten blev Sverige det land inom OECD där inkomstskillnaderna ökade allra snabbast.
Vi kan också konstatera att för första gången på länge gynnas kvinnor aningen mer än män av budgetens effekter.
Om denna marginella utjämning säger Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Ulf Kristersson: ”Budgeten är en smocka mot männen”, glömsk för alla de egna smockorna mot kvinnor i tidigare alliansbudgetar.
I en tabell i budgeten framgår att minskningen i inkomstskillnad är liten men tydlig. Denna tabell ”är inte lika rolig läsning”, får vi veta i Svenska Dagbladet. För dem i de övre inkomstskikten är tabellen naturligtvis inte lika rolig läsning.
För LO-kollektivet är den det.
Om budgetens totala omfång finns mycket att säga, bland annat att investeringarna för bostäder och infrastruktur gärna kunde varit ännu större. Men det är inte denna debatt som intresserar borgerligheten. Det är endast hur pengarna fördelas.
Fler gåvor till de rika finns inte med någonstans i budgeten.
Det irriterar dem.
