I sin budget för 2016 balanserar finansminister Magdalena Andersson mellan nödvändiga investeringar och finansiell stabilitet, en avvägning som uppenbart inte är helt lätt för regeringen.
I ena vågskålen ligger det ansvarstyngda talet om sunda statsfinanser. Det talet låter alltid ansvarstungt och ödesmättat, som om vi ständigt står på randen till statskonkurs.
Ändå har Sverige i dag tveklöst stabila statsfinanser en statsskuld som är så låg att i stort sett hela EU avundas oss.
I andra vågskålen ligger alla nödvändiga investeringar för att klara svensk tillväxt och minska arbetslösheten. Det är allt det som Alliansen borde ha gjort men glömde i något skåp medan de upptog all tid med att sänka skatter, och låta välfärd, skola, bostadsbyggande och infrastruktur raseras.
Därför har vi nu en sjukvård och akutvård på gränsen till kollaps och ett gigantiskt matchningsproblem där antalet lediga jobb ständigt stiger, samtidigt som arbetslösa inte kan ta de jobb som finns då de inte hittar bostad eller har rätt utbildning.
Och vi har inte minst en hög arbetslöshet.
Vilken av vågskålarna som bör prioriteras borde vara klart.
Det visar också de investeringar som finns med i budgeten. De är alla skickligt resultatinriktade på konkreta satsningar på skola, inklusive Komvux och möjligheter att läsa upp betyg för att få jobb (en möjlighet som Alliansen oförklarligt nog tog bort), jobbskapande och bostadsbyggande. Allt i en omfattning som vi inte sett på många år.
Men samtidigt hålls dörren stängd för möjligheter att skapa det mer kraftfulla alexanderhugg som verkar behövas om massarbetslösheten ska brytas.
Magdalena Andersson säger nej till att gå lånevägen samtidigt som hon snabbt vill beta av Alliansens efterlämnade underskott i statens finanser.
Kvar till investeringar finns därmed endast de pengar som Magdalena Andersson kan styra om från de numera beryktat overksamma skattesänkningarna som Alliansen införde. Här har vi sänkt moms, sänkt arbetsgivaravgift och felriktat rotbidrag som den rödgröna regeringen nu förnuftigt nog i stället vill använda för att skapa jobb, bostäder, infrastruktur och utbildning.
Här finns också några mindre skatteförändringar. Och till detta kan läggas de pengar som kan komma in i takt med att arbetslösheten sjunker.
Några rena skattehöjningar för löntagarna är knappt synliga, även om den borgerliga kritiken gör sitt bästa för att upphaussa den avtrappning av jobbskatteavdraget för månadslöner över 50 000 som sker från och med nästa år.
Men vi kommer alltid att ha personer som blir upprörda över att den som tjänar 80 000 kronor i månaden måste betala ytterligare 285 kronor av dessa 80 000 kronor för att rusta skolor och bygga bostäder, vilket klart visar vilken marginell effekt det ändrade jobbskatteavdraget har.
Det behövs dock rejäla investeringar om Sverige ska klara sig ur raserad välfärd och massarbetslöshet. Och då skulle det behövts ett djupare tag i finansieringen för att få fram nödvändiga reformer än att bara avskaffa Alliansens meningslösa reformer runt arbetsgivaravgift och felriktat rotbidrag.
Det är visserligen gigantiska summor som Alliansen på detta sätt år efter år slösat bort i bidrag till företag.
Men Alliansens skattesänkariver har samtidigt förpassat Sverige på ickegodkänt-listan på så många områden, skola, infrastruktur, sjukvård, bostäder, äldrevård, vuxenutbildning, a-kassa, pensioner, att det blir svårt att nå tillbaka utan ett rejält omtag.
Arbetstillfällen och en tillförlitlig välfärd skapar tillväxt och stabilitet. Och dit blir det en lång väg att vandra om varje reform ska finansieras krona för krona i takt med att kronorna har lust att trilla in genom en långsam förändring på arbetsmarknaden.
Ordentliga lovord måste dock riktas mot budgetens fördelningsprofil.
Genom regeringens reformer minskar inkomstskillnaderna, visserligen marginellt, men det är ändå ett klart linjebrott bort mot alliansens ökade klyftor. Under Alliansens tid vid makten ökade tvärtom inkomstskillnaderna mest i Sverige bland alla OECD-länder.
Störst förbättring skapas för ensamstående med barn, främst genom höjd nivå i föräldrapenningen och höjd norm för försörjningsstödet.
Även inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor minskar, bland annat genom ett höjt grundavdrag för pensionärer där majoriteten av dem med låg pension är kvinnor.
Utmärkt fördelningsprofil och bra investeringar för att slå in Sverige på den nödvändiga vägen bort från arbetslöshet, alltså. Men behoven och utmaningarna som ligger i investeringsskålen är för lågt viktade.
