”Jag brukar säga: Tänk om Putin invaderar och du får fly och möts av taggtråd. Den känslan vill jag få in i människor, säger Peter Berntsson. ”Man kan inte vara medmänsklig om det inte gäller alla människor”, säger Mikael Asp. Foto: Henrik Montgomery

”Jag brukar säga: Tänk om Putin invaderar och du får fly och möts av taggtråd. Den känslan vill jag få in i människor, säger Peter Berntsson. ”Man kan inte vara medmänsklig om det inte gäller alla människor”, säger Mikael Asp. Foto: Henrik Montgomery

ENGAGEMANG del 1. Känslan av att alla kan göra något sveper in över landet när flykting­katastrofen blir uppenbar. Vi öppnar våra hjärtan, som Reinfeldt sa. Men samtidigt går LO:s projekt Alla kan göra något trögt.

Att resa långt och komma till Stockholms central. Där står människor i gula västar, där står ett överbelamrat bord och en drös frivilliga redo att lotsa den väntade flyktingströmmen. Där står en dotter och en mamma med en skylt på arabiska, de kan tolka. På andra sidan en pelare står en annan dotter med sin mamma som upprepar om och om igen: Det är så fantastiskt det här, så fantastiskt. Att få kanalisera ut sin oro och sorg i handgripligheter, det har de väntat på. Och där står en halvtidssjukskriven kvinna som ”inte borde vara här”, men som inte kan låta bli. Och som försöker styra upp: det är stopp nu, vi kan inte ta emot mer, och två killar med varsin säck som de tänkt skänka tittar uppgivet på varandra.

Eller långt och långt. Men det är i alla fall 37 mil mellan Ljungby och Stockholm. ”Lilla Ljungby” som han säger, tågresenären Peter Berntsson, tryckaren som för sex år sedan blev ordförande för GS på företaget Strålfors.

Han märker verkligen engagemanget där på centralen, och tänker att nu är det en verklig flyktingkatastrof, nu handlar det om samma flyktingström som under andra världskriget.

Hemma i Ljungby har det inte rört på sig på samma sätt. Även om bilden på den döda pojken kom upp till diskussion vid frukostbordet på jobbet och han tyckte sig märka en viss skillnad i attityder så …

Ja, det är lång väg att gå.

När han så tar rulltrapporna från järnvägsstationen upp till World trade center, en anläggning för möten och affärer som strävar efter ”det perfekta mötet”, ”den perfekta servicen”, så noterar han uppdelningen, först alla människor i fina kostymer och sedan städarna med utländsk härkomst som står och gnor. Hemskt, tycker han och kommer att tänka på ett företagsbesök i USA för nästan 20 år sedan, där vd:n sa det rätt ut: Här har vi invandrare till städning.

Det skrämmer honom.

Väl framme på handledarkonferensen inom LO:s förbundsgemensamma verksamhet Alla kan göra något, i mötessalen Sydney, för han anteckningar flitigt i tre dagar. Sedan ska han summera och så måste det ut. Ut till ”gubbarna”. Vilket betyder arbetarna, kvinnor som män. Kanske är det dags att ägna ett helt medlemsmöte åt frågan om värdegrund och hur rasism och intolerans ska bemötas på arbetsplatserna, säger han.

Det är inte en fråga han har brunnit för länge. Han blev facklig för sex år sedan för förhandlingarnas skull, för schysta avtal, för att företaget flyttade en del av sin produktion till Polen, för att strida mot sämre villkor.

Men nu, säger han, är de här frågorna också viktiga för honom.

Den första kursen inom Alla kan göra något för några år sedan öppnade ögonen. Han har kommit till insikt, säger han.

För han har visserligen alltid blivit förbannad om någon gett sig på en svag människa, men samhället i stort hade han inte tänkt så mycket på.

Han säger först att han tidigare var kritisk mot invandringspolitiken, men tänker efter och ändrar sig, för vad tyckte han egentligen? I efterhand är det framför allt hans egen tystnad som besvärar. Han var inte en av dem vid fikabordet som mest högljutt undrade: ”Varför kommer de hit för?” Det vill säga ”de” som obestämd grupp invandrare. Men han var inte heller den som stod upp och skrek: ”Ta hit hela världens fattiga”.

Han var feg, tycker han. Tog inte debatten. Det ska han försöka gottgöra nu. Det finns ingen annan väg, säger han.

Ett mål med Alla kan göra något är att alla förtroendevalda ska utbildas i frågorna. En inte så liten ambition med tanke på att det finns över 150 000 LO-medlemmar med fackligt uppdrag. Hela LO-ledningen och alla anställda i LO-borgen har utbildats, liksom 150 centrala handledare, som i sin tur ska föra vidare kunskaperna i organisationerna.

Hur många förtroendevalda som utbildats finns inte sammanställt – men det är många kvar. Keth Thapper, som är samordnande ombudsman på LO, anser att det behövs många fler som är aktiva i kampen mot främlingsrädsla och rasism.

En annan av deltagarna på konferensen, Mikael Asp, säger att det inte har gått så bra med målet att motverka rasism och främlingsfientlighet på arbetsplatser och i samhället:

– Det känns som att LO:s medlemmar inte litar på LO riktigt, de förstår kanske inte vad LO gör, säger Mikael Asp, som är facklig förtroendevald i GS avdelning i Nässjö.

Gruppen som arbetar med frågan inom GS har varit LO:s mest aktiva, säger han och blir bekräftad från centralt håll. Vad har då de andra förbunden gjort? frågar han sig. Vad hade hänt om fler tagit debatten? Han misstror inte metoden i sig.

På Peter Berntssons arbetsplats finns det ”en liten klick rena rasister”, dem försöker han ”mangla ner”. Sedan finns den stora massan: ”Jag är inte rasist, men”, kallar han dem. Och sedan finns det de som är vänligt inställda.

Han märker en tydlig tendens att många från den vänliga gruppen nu börjar säga: ”Jag är inte rasist, men det räcker nu”. Eller ”… men det kostar för mycket, vi kan inte ge dem jobb.”

Mikael Asp känner igen sig från sin arbetsplats. ”Det är det vanliga”, säger han om åsikter som folk ger uttryck för.

Sverigedemokraterna behöver inte ens föra någon politik, säger Peter Berntsson. Det räcker med att medier rapporterar om en negativ händelse kopplad till personer med utländsk härkomst, så kan de sitta där och räkna in röster.

Han är mån om att ta medlemmars oro på allvar. Men: ”Det finns inget annat val. Vi måste hjälpa till. Och så måste vi försöka få fler länder att hjälpa till, då är det lättare att få acceptans”.

Samtidigt på Facebook: Under ett dygn lovar 150 personer ut sängplatser, hela lägenheter eller rum som blir lediga när de själva flyttar ut på soffan. Raden av hjälpsamma tolkar förlängs i ett; arabiska, dari, farsi, franska, tigrinja, kurdiska, ashuri…

Mantrat ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något” sprider sig som en löpeld.

Och insamlingsbössorna klirrar. Facken bidrar: LO och LO:s förbund skänker över en miljon kronor till flyktinghjälp. Också lokalt skänker klubbar och avdelningar pengar, och utmanar varandra med insamlingar.

Kommunals Stockholmssektion Norr är en av de fackliga organisationer som samlar in pengar till UNHCR. Ordförande Jessica Klemetsson hoppas på 50 000 kronor. Och så hoppas hon på att facket kan ta vara på det engagemang som gror i landet.

Hon tror att fackets traditionella struktur kan hämma aktioner, som att delta i de demonstrationer som varit. Facket borde vara mer på tå, ha en grupp som står beredda, det krävs inte så mycket mer än att haka på, anser hon.

– Jag vill inte kalla det aktivistgrupp. Det kan skrämma bort folk som tror att det är något som tillhör ytterkanten. Men en grupp som bara kör, det behöver vi, säger hon.

Peter Berntsson säger att han som förtroendevald har ett mandat från kollegorna, och förhoppningsvis lyssnar de lite mer på honom än på vem som helst annars.

Kanske blir det en liten skillnad framöver, nu när döden i Medelhavet har fått sig ett ansikte, tror han.

– Jag brukar säga: Tänk om Putin invaderar och du får fly och möts av taggtråd. Den känslan vill jag få in i människor.

 

Alla kan göra något – svaret på valet 2010

När SD kom in i riksdagen 2010 drog LO snabbt igång ett enormt bildningsprojekt mot främlingsfientlighet på arbetsplatserna redan året efter. Alla förtroendevalda ska utbildas, var tanken, i projektet som nu blivit en del av den ordinarie förbundsgemensamma verksamheten. Men förbunden vittnar om att det har varit svårt att få folk till kurserna.

I januari 2015 tog Keth Thapper över ansvaret för samordningen av verksamheten. Hon är ombudsman på LO:s organisationsenhet. En omarbetad version av boken Alla kan göra något kom ut i våras och på Runöskolan fortsätter utbildningen av handledare.

Hittills har 150 handledare utbildats centralt. Förbunden har också egna utbildningar. Hur många förtroendevalda som utbildats totalt har LO ingen sammanställning över. Keth Thapper säger att det under året märkts ett ökande intresse för Alla kan göra något.

Tre pilotförbund och tre pilotdistrikt har utsetts i år: Livs, Seko och Fastighets, liksom LO-distriktet i Skåne, Mellersta Norrland och Örebro/Värmland. De får extrapengar för att satsa extra och utveckla verksamheten.

Tips

Att bemöta främlingsfientlighet på din arbetsplats • Ta initiativ! Lyft frågorna själv. • Slå hål på lögner. Kunskap är bra – men inte nödvändig. Ställ kritiska frågor. • Var noga med språket: Använd inte luddiga begrepp som mångkulturalism eller integration utan att definiera vad ni menar. • Var inte rädd. Det kan kännas obehagligt att ta i frågor som väcker heta känslor. Men för varje gång någon gör det minskar dramatiken. Ur boken Alla kan göra något.