Den lägre ersättning i början av sjukperioden som infördes under 90-talskrisen gjorde att många sjukskrivna stannade hemma längre än nödvändigt, visar en ny undersökning.

Fram till den 1 mars 1991 fick den som var sjuk 90 procent av sin inkomst i ersättning, oavsett hur länge hon eller han var sjuk. Som ett led i krispolitiken sänktes ersättningen till 65 procent de tre första dagarna, och till 80 procent dag 4 – 90. Från och med dag 91 gällde fortsatt 90 procents ersättning.

Tanken med reformen var att minska kostnaderna för sjukförsäkringen, och stimulera till arbete, utan att de mest sjuka skulle drabbas alltför hårt.

Och tidigare undersökningar har funnit att den sänkta ersättningen gjorde att färre sjukskrivningar påbörjades. Fler personer som inte är alltför sjuka tycks släpa sig till jobbet om kostnaden för att stanna hemma höjs.

Men reformen hade också en annan effekt, påpekar forskarna Marcus Eliason och Martin Nilsson i en rapport som Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) publicerar i dag, onsdag. För dem som är sjuka länge ökade kostnaden för att återgå till arbete ”för snabbt”, och riskera att snart behöva sjukskriva sig på nytt med den lägre ersättningsnivån. För den som varit sjuk länge (och förmodligen redan sett sin ekonomi försämras) är det föga lockande att halka ner till 65 procents ersättning i stället för 80 eller 90 procent.

Genom att studera ett urval av sjukfall hämtade ur Försäkringskassans sjukfallsregister har forskarna kunnat beräkna den här effekten. De finner att sannolikheten att vid en given tidpunkt avsluta en sjukperiod minskade med 10–17 procent.

Reformen skapade alltså en inlåsning i sjukfrånvaro. Folk var borta från jobbet längre än nödvändigt till följd av en reform som syftade till det rakt motsatta.