Är det verkligen orättvist mot ”vanligt folk” att låta åldrande miljonärer ta del av den gratis vård för äldre som Vänsterpartiet och regeringen nu har enats om i höstens budget?
Enligt Expressens ledarsida är det en gigantisk orättvisa mot oss vanliga ickemiljonärer. Så stor att den hotar hela välfärden.
Det är dessutom oändligt orättvist att även rika familjers ungar ska få gratis glasögon. Bidrag till glasögon kan ju de fattiga få socialbidrag för, menar ledarsidan. Och de rika familjerna kan köpa glasögon själva.
Förutom att Expressens ledarsida ägnar sig åt en klassmässigt grumlig vilja att dela upp välfärden i två block, en för rika och en för fattiga, är slutsatsen helt felaktig.
Generella stöd till välfärdstjänster är inte ett hot mot välfärden. De är i stället en förutsättning för att alla ska kunna ta del av välfärden.
Att differentiera skattefinansierad välfärd efter inkomst är naturligtvis ingen ny tanke som plötsligt ploppat upp på Expressens ledarredaktion.
Kampen mellan å ena sidan en generell välfärd och å andra sidan privata lösningar kombinerat med allmosor till de fattiga har pågått i generationer.
Det nya är möjligtvis Expressens försök att förklä denna klassiska ideologiska motsättning i något slags rättvisepatos.
Men såväl empiri som teoretiska studier är samstämmiga: Generella lösningar inom skattefinansierad välfärd gynnar både ekonomi och rättvisa mer än riktade stöd. Ett skäl är att människor på väg in på arbetsmarknaden då undviker de inlåsningseffekter som blir följden av riktade stöd.
Om exempelvis barnbidragen var inkomstprövade (som den tidigare centerledaren Maud Olofsson en tid pläderade för) skulle det för vissa barnfamiljer inte löna sig att gå upp från 75 procent till heltid.
Vi ska aldrig hamna i en ekonomi där familjer måste sätta sig ned och räkna på ekonomin innan de tar ett jobb.
En viktig aspekt med generella stöd är också att de säkrar den skattefinansierade välfärdens legitimitet.
Det handlar inte om att några få miljardärer får stöd trots att de inte behöver det. Det handlar om att även folk med medel- eller högre inkomster måste få tillgång till de välfärdstjänster de är med och betalar för.
En tredje aspekt är träffsäkerheten. Det generella systemet är bäst på att garantera att alla får just det stöd de behöver.
Att få vård eller behandling för dålig syn är inte som att köpa en ny mobil.
När det gäller mobiler eller andra vardagsvaror är det upp till var och en att prioritera vad de ska använda sina pengar till. Men rätten till välfärd, såväl vård och omsorg som rimliga förutsättningar att klara ekonomin när barnen är små, ska inte styras av pengar.
Varje försök att utforma riktade bidrag så att de endast går till specifikt utpekade grupper skapar gränsdragningsproblem och tvingar dem som hamnar utanför till personliga prioriteringar inom den vård och omsorg de har behov av, förutom den stigmatisering det innebär att utpekas som fattig eller ”extra resurskrävande” för dem som hamnar innanför regelverkets ramar.
Här var Handikappförbundet mycket klarsynt när organisationen 2011 skarpt kritiserade den dåvarande alliansregeringens försök att införa ett riktat tandvårdsstöd till de personer med funktionshinder som var extra behovskrävande när det gäller tandvård.
Om folkhälsan är viktig, menade Handikappförbundet, måste alla få ta del av den, inte bara de som kan bankas in i en mall över ”extra behovskrävande”.
Politik handlar om att prioritera, skriver Expressens ledare. Sanningen är att Expressens vurm för riktade stöd är klassisk allianspolitik som inte prioriterar utan prioriterar bort, såväl välfärd som tillväxt och rättvisa.
