Vi får inte glömma det personliga ansvaret för hur Sverige ska ledas när världen brinner och flyktingar dör. Vill vi ha en riksdag styrt av rasister eller en riksdag styrt av humanister, frågar Arbetets politiska redaktör Martin Klepke.
I dag skriver tidningarna att gårdagens manifestation för ett bättre flyktingmottagande var en seger för humanismen.
Bakom demonstrationen stod alla riksdagspartiers ungdomsförbund och alla gick samman i avsky mot den humanitära katastrofen – utom SDU.
Och just detta borde mana till eftertanke.
Sverigedemokratisk Ungdom är ungdomsförbund till ett parti som räknar in 15-20 procent av de svenska väljarnas stöd.
Men något humanistiskt mottagande för människor som tvingas fly undan krig vill man inte kännas vid, vilket borde få dessa 15-20 procent att rannsaka sin inställning till grundläggande humanism.
Vill dessa anhängare att platser i de beslutande församlingarna går till ett parti som skiljer på människors värde utifrån hudfärg och ursprung kan de naturligtvis fortsätta sympatisera med SD.
Eller om de sympatiserar med att SD-ledamöter sitter och hånskrattar – som i Malmö kommunfullmäktige nyligen – när en ledamot från FP beskriver det fruktansvärda som nu sker i våra närområden.
Och om vi vill låta våra demokratiska platser tas över av ett parti där de mest framträdande riksdagsmännen, som Kent Ekeroth, mitt under det flyktingscenario som nu utspelar sig förnekar den humanitära katastrofens existens och vidhåller att det handlar om lata personer som vill till Europa för att snylta på vårt välstånd, ja då är det helt naturligt att sympatisera med Sverigedemokraterna.
Men varje SD-sympatisör måste då veta att det är ett personligt aktivt val att välja antihumanismens och rasismens väg.
Det är aldrig ett val som pådyvlas av någon annan.
För någon vecka sedan presenterade SOM-institutet sin årliga granskning av väljarna. En genomsnittlig SD-sympatisör är äldre än genomsnittsväljaren. Det är betydligt oftare en man än en kvinna.
Men det intressanta är att SD-sympatisören visserligen har en något lägre inkomst än genomsnittet – men inte så väldigt mycket lägre. SD-sympatisören är också något mer utsatt för arbetslöshet än genomsnittet – men skillnaden är inte särskilt stor.
Och vidare: SD-sympatisörens utbildningsnivå är något lägre än genomsnittssvenskens, men skillnaden är ganska försumbar.
Som Daniel Swedin i Aftonbladet konstaterade i en ledare när SOM-institutets rapport presenterades så har den genomsnittlige SD-sympatisören det faktiskt ganska bra.
Den traditionella vänsterförklaringen till SD:s framgångar, att klasskillnaderna ökar, spelar helt säkert en roll, men väldigt sällan genom att de som röstar på SD själva befinner sig bland de utsatta.
Snarare syns klasskillnadens betydelse i de knappast nya försöken från högern att skapa billig arbetskraft åt företagen.
I grunden handlar valet mellan humanism eller hat i stället om varje människas rent personliga ställningstagande.
Det är inga klassklyftor som gör att SD-företrädare hånskrattar när flyktingbarn dör i medelhavet.
Det är dessa SD-politikers personliga åsikter. Och med stor säkerhet skulle dessa åsikter vara oförändrade om vi så levde i ett samhälle där det inte fanns några klasskillnader alls. Hudfärg, bostadsort, språk, religion – nog finns det alltid särskiljande egenskaper för den som vill rangordna människovärdet.
På sikt spelar skolan en viktig roll. Att värna våra demokratiska värden är skolans uttalade uppgift vid sidan av ren undervisning. Det är en uppgift som alltför mycket fallit i bakgrunden när antidemokratiska krafter till och med har bjudits in till skolan i ett sällsynt uselt försök att definiera demokrati som rätten att krossa demokratin.
Men vi får aldrig undervärdera ansvaret hos den enskilde.
Allt handlar om vilket samhälle vi vill ha när världen brinner.
Ett samhälle styrt av rasism eller ett samhälle styrt av humanism.
Vi väljer själva.
