Lena Endre som Carlotta O’Neill i Och ge oss skuggorna. Foto: Roger Stenberg

Lena Endre som Carlotta O’Neill i Och ge oss skuggorna. Foto: Roger Stenberg

Dramaten var 1956 platsen för världspremiären av Lång dags färd mot natt av Eugene O’Neill, som då skapade teaterhistoria. Nu sätts Lars Noréns pjäs om dramatikern O’Neill, Och ge oss skuggorna, upp på Dramaten igen, första gången var 1991. Det är en motsägelsefull hyllning till O’Neill. Norén leker med dramatiska och historiska förflyttningar, med Lång dags färd mot natt som förlaga. Antalet skådespelare samt den komprimerade tiden och rummet är desamma, men hos Norén är året 1949, inte 1912.

Det handlar om en teaterfamilj som försöker reda ut sina relationer. Ett evigt malande i ett hem som aldrig lyckas ge hemkänsla. Karaktärerna är olidligt nära och samtidigt oändligt avlägsna varandra.

Norén gör finkänsligt kalibrerade förskjutningar i rollerna. Pjäsen blir som allra bäst när dialogen blixtrar till, som när Eugene (Örjan Ramberg) anklagas för att hata sina söner för att han en gång övergett dem.

Nya Dramaten-chefen Eirik Stubøs regi fokuserar på det dokumentära i berättelsen om den klassiska pjäsens tillkomst. Det blir tyvärr ofta lite för mycket av teater­introspektion. Närvarokänslan försvinner i utredandet av de olika historiska lagren. Till slut är det som om O’Neills ande dukar under för tyngden av all teaterhistoria.

Axel Andersson

Fakta

Bakgrund Eugene O'Neills självbiografiska Lång dags färd mot natt fick legendarisk urpremiär på Stora scenen 1956 och testamenterades till teatern av författaren. Och ge oss skuggorna är Lars Noréns pjäs om nobelpristagaren O’Neill, skrivandet och ensamheten.   Och ge oss skuggorna av Lars Norén på Dramatens stora scen i Stockholm Regi: Eirik Stubø Medverkande: Örjan Ramberg, Lena Endre, Erik Ehn, Thomas Hanzon, Joaquin NaBi Olsson