ingrid-filmar-1

Ingrid Bergman älskade att filma med sin lilla kamera. Hade hon levt i en tid med Youtube skulle hon gissningsvis skaffat en egen kanal. Nu får vi nöja oss med Stig Björkmans dokumentär Jag är Ingrid. Där varvas Ingrids filmklipp med utdrag från hennes brev och dagböcker samt intervjuer med hennes fyra barn.

Frågan surrar genom hela filmen: Kan man både vara en filmikon och en närvarande familjemänniska?

Den Ingrid Bergman vi får möta är äventyrlig, egensinnig och modig. Ingrid Bergman lämnade barn och man i USA för den italienska regissören Roberto Rossellini, något som gjorde den amerikanska pressen – som tidigare kysst hennes fötter – ursinnig.

När hon många år senare återvände till Hollywood för en comeback sa hon bitskt att ”först sågs jag som ett helgon, sen en hora, sen ett helgon igen”. Själv var hon av den högst rimliga uppfattningen att hon borde bedömas för sitt skådespeleri, inte för sitt privatliv.

Ingrid Bergman med de tre barnen hon hade med Roberto Rossellini: Tvillingarna Isabella och Ingrid Isotta och sonen Robertino.

Bergman fick tre barn i Italien, men att vara mor på heltid var inget för henne. Det gick ofta månader, ibland år, utan att hon såg sina barn. Dragkampen mellan att vara en bra mor och skådisgeni skapade splittring. Filmen, hennes första kärlek, gick oftast vinnande ur striden.

Det är synd om både barn och förälder som inte fick vara nära varandra. Samtidigt, vad är egentligen värst? En förälder som är där men mentalt frånvarande och olycklig – eller en som ofta är borta, men glad när hon väl är med familjen?

Filmen illustrerar också hur svårt det är att svara generellt på frågan vad som är bäst för ett barn. Medan dottern Isabella Rossellini blev inspirerad av moderns frihetslängtan var systern mer negativt drabbad av det otraditionella familjelivet. Men som Ingrid själv lakoniskt konstaterade: ”Man kan ju inte få allt här i livet.”

Ida Therén

dokumentärfilm

Jag_-r_Ingrid

Jag är Ingrid

Regi: Stig Björkman

Biopremiär den 28 augusti