Martin Klepke webbledartopp

I våras slängde regeringen över den infekterade frågan om överskottsmål på Konjunkturinstitutet.

KI fick i uppdrag att utreda vad som är bäst: bör statens finanser gå med ständigt överskott eller räcker det med att budgeten går jämnt upp.

Inför regeringens budgetförhandlingar på Harpsund den här veckan har nu KI givit ett galant svar:

Det spelar det ingen roll vilket alternativ som väljs. Om staten inte ser till att få in mer pengar till reformer och välfärden så går allt ändå åt skogen.

Det här är hårda bud främst för finansminister Magdalena Andersson (S) men rapporten bör också sätta mer press på biträdande finansminister Per Bolund (MP) att någon gång redogöra för hur Miljöpartiet egentligen vill få in de medel som krävs för jobb och välfärd – på riktigt – och inte bara agera som ständigt stöd för återhållsamhet.

I grundfrågan slår KI fast att överskottsmålet mycket väl kan ersättas med ett balansmål.

På kort sikt ger det lite mer utrymme och på lång sikt gör det knappt någon skillnad alls. I praktiken har dessutom överskottsmålet redan övergivits. Anders Borg var mer intresserad av att hålla skatterna låga än att följa finanspolitikens regler.

Men detta är som sagt inte det viktigaste i KI:s översyn.

Det viktiga är att staten måste höja sina inkomster kraftigt för att klara framtidens välfärd, och stoppa nedmonteringen av sjukvård, omsorg och utbildning.

Och hur ska vi klara det?

KI själva förordar med eftertryck att skatterna måste höjas.

Enligt KI:s tidigare linje behöver det nödvändigtvis inte betyda att inkomstskatten för löntagare behöver höjas, vilket finansminister Magdalena Andersson bör vara glad för. Det är alltid svårt att gå till val på höjda skatter för vanliga löntagare, även om de senaste årens skattesänkningar har skapat orimligt låga skattenivåer för dem med riktigt höga inkomster.

Nej, i stället finns rader av andra skatter att höja, som KI själva har uttryckt det.

Regeringen Löfven har redan börjat genom att avveckla den borgerliga regeringens dyra och verkningslösa skattelättnader för arbetsgivare.

Här var det närmast en självklarhet att stoppa de höga skattebidragen till företagsägare och i stället rikta om dem till välfärd, utbildning och jobbskapande.

Andra möjliga skattevägar borde vara att införa en enhetlig moms på alla varor och tjänster.

Men staten måste samtidigt överbrygga det dumsnåla motståndet mot att också öka statens lån. Först då kan vi på allvar bryta arbetslösheten och få igång svensk ekonomi.

I ryggmärgen har de flesta av oss inpräntat att lån är av ondo. Det är dock i grunden fel. Sveriges hela industri byggdes upp av lån till företag som investerade pengarna i forskning och ny teknik.

Om det är bra eller dåligt att låna pengar beror alltså på vad pengarna används till.

Att på borgerligt manér låna till skattesänkningar är troligen den sämsta lösningen, även om det till viss del kan gynna ekonomin i form av högre konsumtion.

Skriande behov av mer resurser finns dock i betydligt högre grad i vår välfärd och i vår raserade infrastruktur med kollektivtrafik, vägar och spår.

Att låna till investeringar ger en kraftigt positiv framtida inverkan på svensk ekonomi med fler arbetstillfällen. Det är också en förutsättning för att vi ska kunna behålla vår internationella konkurrenskraft.

Förutsättningarna kan dessutom knappast bli bättre för att öka statens lån. Vi har i dag en mycket låg statsskuld.

Ingen kommer att tacka den regering som om tio år kan visa att den bankat ned den låga statsskulden ännu lägre. Däremot kommer folk att lida av den arbetslöshet och havererade välfärd som följt i spåren av en sådan prioritering.

KI gör helt rätt när de förklarar att det övergripande problemet ärbristande resurser, inte om vi ska ha ett balans- eller överskottsmål.

Just nu samlas regeringen på Harpsund för att gå igenom förutsättningarna för 2016 års budget.

Förhoppningsvis läser de noga KI:s granskning.