LO kräver krafttag för jobb

Regeringens ekonomiska politik är alldeles för försiktig för att kunna rå på arbetslösheten, anser LO, som vill satsa 60 – 120 miljarder mer per år på vägar, skola och bostadsbyggande.
Samma dag som regeringen samlas på Harpsund för att diskutera höstens statsbudget ger sig LO:s ledning, med ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen, ut på en landsomfattande turné till LO-distrikten.
Medan regeringens budget väntas bli återhållsam – finansministern har redan på förhand sagt att utrymmet är begränsat och att alla satsningar måste finansieras fullt ut med motsvarande skattehöjningar eller besparingar – förmedlar LO ett helt annat budskap
– Regeringen gör bra saker, men skrapar bara på ytan, sa Karl-Petter Thorwaldsson när han mötte 165 förtroendevalda inom LO-distriktet Mellansverige i Västerås. Sveriges ekonomi behöver en kickstart av stora offentliga investeringar.
– Sedan 1990-talet har Sverige prövat olika mediciner som borde ha pressat ner arbetslösheten, säger LO-ekonomen Sebastian de Toro. Flexiblare arbetsmarknad, försämrade villkor för de arbetslösa, sänkta priser på arbete, sämre villkor för sjuka…
– Men de medicinerna har inte hjälpt. Sedan 1990-talskrisen har arbetslösheten bitit sig fast på historiskt höga nivåer. Det är dags att göra någonting åt efterfrågan i ekonomin.
Efter två årtionden av misslyckanden – från olika regeringar, från riksbanksdirektörer, men också från parterna på arbetsmarknaden – har LO gjort en kraftansträngning för att hitta en ny modell för full sysselsättning.
En rad utredare och ekonomer har engagerats i vad Karl-Petter Thorwaldsson kallar ”den här kongressperiodens stora grej”.
Resultatet är den rapport på över 400 sidor, plus en mängd underlagsrapporter, som presenterades i juni: ”Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner”.
Under turnéns 14 stopp ska den diskuteras och förankras bland LO-förbundens förtroendevalda, som en förberedelse för LO-kongressen 2016.
Rapporten tar ett samlat grepp om finanspolitik, lönebildning, arbetsmarknadspolitik och penningpolitik. Ambitionen är att koppla ihop de här delarna, så som LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner gjorde i sin ekonomisk-politiska modell på 1950-talet.
Fackföreningsrörelsen måste ta ansvar för hållbara löneökningar, och riksbanken måste föra en penningpolitik som inte bara håller inflationen nere, utan också pressar ner arbetslösheten.
Men det kommer inte att räcka, enligt rapporten. Staten måste dessutom föra en mycket mer expansiv finanspolitik än den gör för närvarande. Med rapporten som stöd förespråkar LO offentliga satsningar motsvarande 1,5 – 3,0 procent av Sveriges BNP under en följd av år (hur många preciseras inte). Det handlar om investeringar i vägar och järnvägar, satsningar på utbildning och bostadsbyggande – områden där behoven är stora.
Normalt skulle så stora stimulanser av ekonomin leda till att riksbanken höjer räntan. Men det gäller inte i dag, när riksbanken har sänkt räntan till under noll och ändå inte lyckas höja temperaturen i ekonomin.