I våras dömde Arbetsförmedlingen i ett internt dokument ut möjligheten att avskaffa fas 3 till år 2019, det år som avvecklingen ska vara klar enligt Stefan Löfvens tidplan.
Häromdagen upprepade Arbetsförmedlingen sina tvivel i Sveriges Radios Ekonyheter.
Men självklart måste det på fyra år gå att hitta mer meningsfull sysselsättning, speciellt genom de subventionerade anställningar och utbildningsplatser som regeringen nu öppnat för.
Risken med Arbetsförmedlingens ovilja är att den överskuggar de verkliga behoven, nämligen att åtgärder måste sättas in betydligt tidigare än i fas 3.
En stor del av de 36 000 personer som i dag befinner sig i denna slutfas skulle aldrig ha hamnat där om de erbjudits ordentliga satsningar på arbetsmarknadsutbildning och bättre matchning i ett tidigare skede.
Det räcker alltså inte med att styra om dem som i dag befinner sig i fas 3.
Med snabba, tidiga och riktade åtgärder kan vi komma bort från den alltför länge rådande synen att arbetslöshet är den enskildes egen skuld och i stället se det som det samhällsproblem det är.
En gång i tiden ansågs arbetsmarknaden vara till för alla, en rättighet i ett demokratiskt samhälle.
Om arbetsmarknadspolitiken i ett tidigt skede vilar på en sådan grundsyn undviker vi framtida misslyckanden likt haveriet fas 3.
