Jonna-Sima-webbledare

Annie Lööf håller årets första partiledartal i ett sommarkvällsvarmt Almedalen. Hon presenteras av en gotländsk partikollega som den mest populära partiledaren av dem alla. Centerpartiet har, av någon rätt besynnerlig anledning, fått råg i ryggen på sistone, trots att valresultatet i höstas var sämre än ”krisvalet” 2010. Om Maud Olofsson på sin tid kallades för Alliansens bäver så är Annie Lööf en gläfsande medium size dog with big dog attitude i dagens borgerlighet. Hon förkunnade tidigt efter valet att hon inte var intresserad av några regeringssamtal med Stefan Löfven, och i sitt fjärde tal som partiledare i Almedalen är hon närmast besatt av Socialdemokraterna och dess partiledare. Hon varnar ihärdigt för hotet om DDR-Sveriges återkomst. Tiden då fabrikerna spydde ut gifter och alla fick äta samma sak och julgardinerna hängde kvar till påsk på ålderdomshemmen. Riktigt så illa tror knappast ens den till övervägande delen centerpartister i publiken att det kommer bli. Kanske är det därför som de spontana applåderna är sällsynta under talet.

Annie Lööfs fokus är fullt inställt på att Alliansens fyra partier ska ta över 2018 igen. Väljarnas besked i höstas om att de är utleda med blockpolitiken verkar inte ha nått fram till centerledaren. Samtidigt finns det spår av självrannsakan i hennes tal. Alliansen ägnade sig för mycket åt regerande och lade för lite energi på politikutveckling under sista mandatperioden. Hon beskriver ovädret som drog fram över Almedalen omedelbart efter hennes klassiska första tal som partiledare – då hon talade om ett ”Alliansen 2.0” och bjöd in de tre borgerliga partikollegorna till sina föräldrar på korvgrillning – som ett tecken på det stundande nederlaget två år senare. Men nu är stunden inne för att sjösätta den nya borgerligheten, förklarar kapten Lööf.
En med big dog attitude förnekar sig inte.

Den nya Alliansen ska, enligt centerledaren, skörda framgångar genom mer skattesänkningar. Trots att mångmiljardsatsningen med sänkta arbetsgivaravgifter för unga inte gav dem fler jobb beskrivs den fortfarande som en dundermedicin. Och nu vill Centerpartiet även att enmansföretag ska slippa arbetsgivaravgifter under två år om de anställer ytterligare en person. Lööf förklarar att många LO-medlemmar – och nämner metallarna och de lågbetalda kommunalarna i samma andetag – har inte ens råd att spara till ett nytt kylskåp om det går sönder. Den närodlade politikens lösning på det är inte höjda löner – utan sänkta skatter. ”Skattepengarna ska inte gå till Löfvens plånbok.” Att kommunalarnas löner kommer från just skattepengar verkar inte talskrivarna ha tagit i beaktande.

De upprepade attackerna på statsministern och regeringens ”ledarskapskris” blir liksom svåra att ta på allvar till sist, särskilt när det till och med är två dagar kvar tills  den första rödgröna vårbudgeten ens träder i kraft.

Kvällens längsta applåd får Annie Lööf när hon säger att hon aldrig kommer att vika en tum från att försvara det öppna samhället. Där är hon tydlig och övertygande. Det är också värderingar som hon delar med partier över blockgränserna. Kanske finns det även andra frågor som man kan förenas kring? Det skulle behövas ett Centerparti i dagens politiska klimat som gläfser mindre och söker mer samförstånd. Den gravida Annie Lööf borde ha lämnat valpperioden bakom sig vid det här laget.