Vilka är egentligen målgruppen för den här boken? tänker jag när jag börjar läsa Maria Svelands roman Befrielsen. Och så kommer jag att tänka på när min mamma lånade Valerie Solanas SCUM Manifest och beskrev det som en ”förskräcklig bok”. Både ja och nej, tänkte jag då. Det är en bok som behandlar ett förskräckligt ämne, liksom boken jag nu håller i min hand. Att Befrielsen har hämtat viss inspiration från SCUM är tydligt, ändå är de väldigt olika.

Maria Sveland. Foto: Elis Hoffman

Maria Sveland. Foto: Elis Hoffman

Boken beskriver ett gäng kvinnor i Örebro som börjar attackera män som hämnd för den serie av utom­husvåldtäkter som har begåtts under en längre period. Polisen verkar under tiden mer intresserad av att informera om fallen än av att lösa dem.

Berättelsen är fiktiv men löst baserad på de serievåldtäkter som den så kallade Örebromannen utförde mellan åren 2005 och 2010. Hämndgruppen kallar sig för Kvinnornas Befrielsefront och börjar som en klassisk feministisk diskussionscirkel, som senare bestämmer sig för att gå längre än så.

Men boken handlar inte bara om gruppen, utan även om polisen Kajsa och journalisten Cecilia, som båda konfronteras med den terror som stadens kvinnor är satta i. Den värker i dem, i deras huvuden, ryggar, hjärtan. Och det gör även ont i mig. För som kvinna vet man allt om den rädslan. Paranoian. Att ständigt behöva förhandla mellan rädslan för att bli våldtagen och behoven av att till exempel gå på stan en sen kväll eller följa med någon som man är attraherad av hem. Det är detta psykologiska tillstånd som Maria Svelands bok handlar om.

Boken har stundtals en något missionerande ton, där feminismen närmast liknas vid en hemlig och upphöjd sammanslutning, som kan vara tröttsam. Dessutom ställer jag mig mycket frågande till beskrivningen av den enda rasifierade karaktären Khabat, som med sin ”kryddiga doft” och omänskliga styrka är på gränsen till en karikatyr.

Men Befrielsen är drabbande läsning, och dessutom spännande. Jag tänker att styrkan i denna bok kanske ligger i den lättillgängliga formen. Till skillnad från Valerie Solanas gör Maria Sveland allt för att förklara varför kvinnorna går till motattack.

På något sätt förklarar hon också varför en grupp som Kvinnornas Befrielse­front är just fiktion, ett tankeexperiment i en bok. Hur ska vi ha ork att vara arga? Vi har fötts in i det här. Vi vet ingenting annat.

Jag stänger boken med en tung suck. Jag behöver inte läsa det här, jag vet redan. Men jag hoppas att de män som läser Befrielsen får sig en tankeställare. Och jag hoppas att de är många.

Sanna Samuelsson

roman

Befrielsen Befrielsen Maria Sveland Leopard förlag