Foto: TT Nyhetsbyrån. Bilden är ett montage.

I samband med den galafest på Konserthuset i Stockholm som hölls inför kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop för fem år sedan publicerade Expressen en artikel som berättade om artisternas uppträdanden. Man kunde bland annat läsa att ”kungen och Silvia log och såg nöjda ut” under Magnus Ugglas framträdande, eller att ”Orphei Drängar stod för ett ”spexigt inslag” med låten Bröllopskören, ”där äktenskapets fördelar och nackdelar debatteras i en sångduell”. Victoria fnissade förtjust under framträdandet, rapporterade kvällstidningen, medan Daniel ”log men såg mer avvaktande ut.”

När musikjournalistik möter hovjournalistik blir artisteriet sekundärt, i stället står kungligheternas känslor i fokus. Frågan är om inte denna nisch kan nå nya höjder när de svenska partyartisterna Avicii och Icona pop framträder i samband med Carl Philips och Sofia Hellqvists bröllop på lördag. Det blir ett unikt möte mellan Ibizas fistpumpande klubbkultur och kungafamiljens och den svenska frasadelns allt mer krystade kamp för att upprätthålla gamla traditioner.

Men den här gången hoppas jag på rapporter om att Avicii och Icona Pop får bröllopsgästerna att släppa loss och bete sig som kungligheter gjorde innan deras gudomliga despoti inskränktes. I stället för texter om skratt och leenden vill jag läsa om gustaviansk extravagans och att Chris O’Neill i ett glädjerus sprider sina koksindränkta hedgefondsedlar över stripporna som kungen hämtat in efter tolvslaget.

Varför skulle inte Aviciis Waiting For Love kunna fungera som Bellmans dionysiska visor gjorde för Gustav III:s följe?

Anton Wedding