I en tydlig markering inför kommande avtalsrörelse skriver Teknikföretagen att det inte finns något utrymme för löneökningar – alls.
Inflationsmålet har inte nåtts av Riksbanken, svenska löner ligger högt jämfört med omvärlden och lönsamheten har pressats, lyder några av argumenten.
Det är riktigt att lönsamheten har pressats, till stor beroende på att Sverige har tappat fart i produktivitetsutvecklingen, det vill säga i förmågan att göra saker snabbare och enklare.
Det är också ett skäl till att löneökningarna vid den senaste avtalsrörelsen inte kunde komma upp i de nivåer som en högre produktivitet skulle ha medgett.
Däremot är det helt fel att vältra över den obefintliga inflationen på lönerna.
Att frysa löner med hänvisning till låg inflation skulle cementera Riksbankens misslyckande och undergräva möjligheten att någonsin komma ur den låga inflationens rävsax.
Inte heller bör svensk lönebildning snegla på exempelvis de tyska mikrolönerna, där extremt låga löner kombineras med att arbetsgivaren slipper betala sociala avgifter. Åtta miljoner tyskar har en månadslön på knappt 4 000 kronor.
Kortsiktigt kan det rädda ett eller annat företag. Långsiktigt skulle en sådan utveckling vara dödsstöten för Sveriges konkurrenskraft.
