En romsk tiggare i Sverige kan enligt polisen få ihop 80–100 kronor på en dag.
När Alliansen sänkte bolagsskatten betydde det att storbankernas ägare fick ett tillskott på fyra miljarder kronor per år, utan att lyfta ett finger.
Det är drygt tio miljoner kronor om dagen.
Vad har då dessa två sakuppgifter med varandra att göra?
När vi läser om att tiggare blir spottade på och även utsatta för betydligt grövre övergrepp än så är det inte svårt att tänka på proportioner.
Ingen står och lurpassar utanför bankernas huvudkontor för att förnedra bankens vd på väg ut till sin väntande bil.
Men att tigga ihop 80 kronor på gatan är alltså ett brott som i vissa människors ögon bör bestraffas med hån, hot och våld. Och till och med med döden. Minst en anlagd brand i tiggares ruckel har skördat dödsoffer på svensk mark.
Och samtidigt:
Enligt Skatteverket undanhåller landets höginkomsttagare omkring 46 miljarder kronor från statskassan varje år.
Det är 126 miljoner kronor om dagen.
Men hos Sverigedemokraterna, det parti som främst använt hatet mot tiggarna i sin politik, är den organiserade skatteflykten ett ickeämne. Och på landets hatsajter går stormarna knappast höga om att dessa 126 miljoner kronor om dagen skulle räcka till lönerna för över 100 000 sjuksköterskor.
Man vill ju gärna säga åt människor att sansa sig.
Men självklart hjälper det inte.
Hatet och hoten mot de mest utsatta har blivit legitimt.
Tyvärr är det också en högst medvetet riktad ilska vi ser.
Svaga grupper har många gånger tidigare använts i politiken. Vi ser det i Putins jakt på homosexuella där hatet mot en utsatt grupp används som ett sätt att befästa Putins makt.
Och vi ser det i Sverigedemokraternas kritik mot tiggare där hatet mot en utsatt grupp i stället används som ett sätt att tillskansa sig makt.
För Sverigedemokraterna har tiggarna därför blivit en önskemotståndare, en svag grupp som lätt kan kopplas ihop med en helvetets framtid där ingen av de hitresta gör rätt för sig utan lever på den välfärd vi svenskar har byggt upp.
Makten över Sverige måste förändras, lyder budskapet.
Kontrasten till den politik Sverigedemokraterna för i riksdagen är slående.
Sverigedemokraterna är just i detta nu i färd med att tillsammans med Allianspartierna med alla medel stoppa en begränsning av vinstuttagen ur välfärdsföretagen.
Enligt författaren Kent Werne förde välfärdsföretagen i snitt ut 4,5 miljarder kronor per år av skattepengar mellan 2006 och 2012.
Det är 12 miljoner kronor per dag.
Vårdföretagarna, som ville förbättra anseendet för sina vinstdrivande medlemmar, skrev 2011 att vårdens privata företag minsann inte alls gjorde så stora vinster som media gjort gällande. Samma år tog vårdföretagen bara ut 1,6 miljarder kronor av svenskarnas skattepengar, skrev de.
Det är drygt fyra miljoner kronor om dagen.
Men motståndet mot skatteflykt är kraftigt nedtonat hos Sverigedemokraterna. Och välfärdsföretagens utförsel av skattepengar ska alltså få fortsätta.
Som synes är det alltså knappast någon enorm åderlåtning av svenskarnas resurser som får tiggerihatarna att reagera över tiggarnas närvaro.
Det är i stället en skapad ilska där fattiga människor utnyttjas i politiskt syfte.
Det förs dessutom mycket sällan någon vettig diskussion på hatsajter om hur tiggarna ska få det bättre, vare sig det är i Sverige eller i hemlandet Rumänien, som ju har ett stort ansvar i frågan.
Nej, tiggarna har blivit en symbol, en symbol som kan utnyttjas mot makten.
De ständigt upprepade orden om att tiggeriet är organiserat och att människor utnyttjas har haft svårt att finna något belägg trots mängder av undersökningar.
En del fall har avslöjats. Det är naturligtvis förkastligt.
Men strängt taget spelar det ingen roll vilka insatser som sker i Rumänien eller Sverige, eller om det uppdagas fall av organiserat tiggeri eller människohandel, även om dessa fall tjänar som ett extra plus i propagandan.
Det är varken resursfördelningen inom landet eller det organiserade tiggeriet som SD och hatsajter använder som slagpåse.
Det är tiggarna själva.
Det är naturligt och självklart att empatiska människor har olika uppfattningar om hur läget för tiggarna kan förbättras, vad vi kan göra i Sverige, vad vi kan göra på EU-nivå och hur vi ska påverka tiggarnas hemländer.
Men vi måste lära oss att skilja äpplen från päron. Vi måste lära oss att skilja mellan fakta och rasism när det gäller tiggare.
Debatten om denna svaga grupp har fått orimliga proportioner det senaste året i debatten, där alla ska ta ställning för eller emot, om vi ska ha hårdare tag eller mjukare.
När får vi samma debatter och samma politiska diskussioner kring skattesmitare, samvetslösa arbetsgivare och bankernas övervinster?
