För Ercolano Toni (till vänster) är det mycket roligare att vara sina egen chef än att vara anställd, trots en massa extra jobb och oro. Foto: Kristina Wallin

För Ercolano Toni (till vänster) är det mycket roligare att vara sina egen chef än att vara anställd, trots en massa extra jobb och oro. Foto: Kristina Wallin

 

Vad gör man när företaget lägger ner? I krisdrabbade Italien blir det allt vanligare att arbetarna tar över och driver vidare i kooperativ. För företaget PMI i norra Toscana har det inneburit räddade jobb, och omsättningen ökar år från år.

När industrierna lägger ner och inga nya jobb finns att få, då gäller det att ha is i magen och vilja att kämpa. Precis som arbetarna på PMI som ligger uppe i bergen norr om Pisa.

När den mekaniska verkstad de jobbade på gick i konkurs för fyra år sedan såg framtiden inte ljus ut. Italien var mitt inne i en djup kris, med en arbetslöshet som växte var dag. Plus att det redan i högkonjunktur är svårt att locka företag till små byar bland Apenninernas dalgångar.

– Konkursförvaltaren försökte hitta någon som ville driva företaget vidare, men det enda företag som nappade var en av de största kunderna. Men de ville inte ha produktionen, utan bara projekteringsdelen, berättar en av grundarna av kooperativet PMI, Ercolano Toni.

Rinaldo Tollari (till vänster) gick i pension när företaget gick i konkurs, men arbetar som konsult för ko­ope­rativet. Här pratar han tekniska lösningar med ordföranden Edoardo Fazzani. Foto: Kristina Wallin

Rinaldo Tollari (till vänster) gick i pension när företaget gick i konkurs, men arbetar som konsult för ko­ope­rativet. Här pratar han tekniska lösningar med ordföranden Edoardo Fazzani. Foto: Kristina Wallin

– Så de föreslog att vi anställda skulle ta över produktionen. De lovade oss uppdrag om vi fortsatte med samma standard som tidigare, fortsätter han.

Av de 44 anställda kunde drygt hälften få pension. De andra diskuterade fram och tillbaka vad som var bäst att göra. Till slut bestämde sig elva av dem för att starta ett kooperativ och driva produktionen vidare.

– Vi fick gå tillbaka till minimilön för metallare för att kunna starta och de flesta förlorade några tusenlappar i månaden. Alla tjänar lika mycket oavsett vad de gör, och inte ens jag som är ordförande får mer, konstaterar Edoardo Fasano, som tidigare var lagerarbetare och nu har fått lära sig att göra det mesta.

– Det går inte att bara göra det man är van vid, här måste alla hjälpa till för att få det att gå ihop. Jag jobbar fortfarande mest i lagret, men är även ute och monterar när det behövs folk, förklarar han.

Medlemmarna i kooperativet satsade 20 000 kronor på man. Att de kunde starta med så lite berodde på att de fick hyra både lokaler och maskiner. 2013 köpte de maskinerna och nästa år räknar de med att köpa lokalerna.

2012 omsatte PMI cirka åtta miljoner kronor. Förra året var det nästan dubblat, och flera nya kunder har också kommit till. I dag har kooperativet till och med tre anställda och tre lärlingar.

– Vi bestämde oss snabbt för att inte bara vara beroende av vår första kund, företaget som fick oss att starta. Nu kommer redan en femtedel av omsättningen från andra, säger Ercolano Toni, som sköter om försäljningen.

Stefano Grandini var anställd metallarbetare när han ställdes inför valet att köpa upp företaget tillsammans med sina arbetskamrater eller bli långtidsarbetslös. Foto: Kristina Wallin

Stefano Grandini var anställd metallarbetare när han ställdes inför valet att köpa upp företaget tillsammans med sina arbetskamrater eller bli långtidsarbetslös. Foto: Kristina Wallin

Någon 40-timmarsvecka blir det inte längre. Varje fredag efter arbetet träffas medlemmarna, som blivit tolv sedan hon som sköter bokföringen kommit med också. Då ska nästa veckas arbete planeras, och framtiden diskuteras. Det är inte alltid lätt.

– Dels är vi inte vana vid att sköta ett företag, dels har vi olika idéer om hur det ska vara, berättar Stefano Grandini, som tidigare var fabriksarbetare och numera också är styrelseledamot.

– Ångrat mig har jag aldrig gjort eftersom det var det enda sättet att rädda jobbet på, men ibland känns det tungt med allt ansvar, konstaterar han.

Ercolano Toni har svårt att tänka sig att gå tillbaka till att vara en vanlig anställd.

– Visst tjänar vi mindre och jobbar mer, men tillfredsställelsen är så mycket större. Sedan är ju faktiskt den här typen av företag betydligt säkrare än andra, eftersom kooperativets mål inte är att tjäna pengar utan behålla jobben, säger han.

Alla kooperativ blir inte en lika stor succé som PMI, men ungefär hälften av dem som startar klarar sig. De allra flesta får hjälp av kooperativens egen organisation, Legacoop, som även kan ge startlån som är amorteringsfria de första sju åren.

– Det första vi pratar igenom när arbetarna tar kontakt med oss är varför företaget gick i konkurs. Om det varit enbart för att det varit dåligt skött rent ekonomiskt finns det möjligheter, men inte om det berodde på att produkterna inte längre är konkurrensmässiga, förklarar Sara Guidelli, Legacoop, som hjälper arbetarko­operativen att komma i gång.

– Ett av de största problemen är sedan att arbetarna inte är beredda på allt extra arbete, och alla diskussioner som måste föras för att företaget ska fungera. Att bli företagare när man varit arbetare hela livet är inte lätt. De måste satsa mer tid, egna pengar och får en massa extra bekymmer på köpet, konstaterar hon.

Ungefär en femtedel av dem som kontaktar Legacoop kommer i gång på allvar. Organisationen arbetar för att förenkla för kooperativen och ser dem som en viktig resurs för landet.

Bland PMI:s medlemmar märks en lätt optimism inför framtiden. De startade kooperativet och växte under den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget.

– Nu borde det bli enklare, funderar Stefano Grandini medan han och tre av de anställda monterar en trappa till reningsanläggningen de byggt till en stor kemifabrik.

Fast några nya medlemmar är inte aktuellt än i alla fall.

– Vi får ta ställning till det från fall till fall. Just nu känns det inte viktigt, det räcker med dem vi är, säger Edoardo Fasano.

ARBETARKOOPERATIV

Om ett företag går i konkurs i Italien har de anställda rätt att få ut upp till tre års arbets­lös­hetsersättning som en en­gångssumma till startkapitalet om de bildar ett kooperativ och tar över verksamheten. Legacoop kan gå in med samma summa som arbetarna själva får ihop i form av ett lån som är amorteringsfritt de första sju åren. Kooperativen får inte ge vinst. Allt som företaget tjänar måste investeras inom företaget igen. En femtedel av dem som ­vänder sig till Legacoop ­startar sedan eget. Hälften av de kooperativ som startat under krisen har lyckats överleva. Normalt sett är lönen lika stor för alla oavsett arbets­uppgifter. Alla medlemmar är med och bestämmer, även om det löpande arbetet.