Martin Klepke webbledartopp

Både arbetsgivare och finansminister Magdalena Andersson borde lugna sig i kommentarerna till LO:s stora framtidsrapport som presenterades igår.

På deras kommentarer låter det plötsligt som om inget har hänt sedan 1980-talet.

Endast låga lönekrav kan enligt Teknikföretagens Anders Weihe återge svenska företag deras konkurrenskraft.

Och en statsbudget i balans är enligt Magdalena Andersson fortfarande det prioriterade statsfinansiella målet.

Men sanningen är att arbetslösheten ökade under 90-talskrisen från fyra procent till upp emot det dubbla. För att därefter aldrig sjunka tillbaka.

Sysselsättningen minskade från toppnoteringen på 85 procent till runt 80 procent. För att därefter aldrig komma tillbaka till 1980-talets nivåer.

Bottennoteringen var 1997 då endast 75 procent av arbetskraften var sysselsatt.

I detta läge måste nya förslag matcha de nya förutsättningarna.

Det välgörande med LO:s rapport är den tydliga insikten om att den gamla tidens syn på löner inte längre är fruktsam om vi ska få ned arbetslösheten.

Också den gamla tidens finanspolitik måste drastiskt förändras genom en mer aktiv och expansiv finanspolitik.

De investeringsförslag som regeringen så här långt har presenterat är bra.

Men de räcker inte.

När företagens investeringar år efter år ligger på bottennivåer och företagsägarna i stället lägger pengar på hög måste staten under en begränsad tid, den tid som LO-rapporten kallar en ”kickstart”, ta sitt ansvar och ta till rejält för att slutgiltigt kunna knäcka den höga arbetslösheten och få igång ekonomin.

LO-rapporten föreslår därför kraftigt ökade statliga investeringar. Detta även om investeringarna kommer till stånd genom att staten ökar sin upplåning.

LO-rapporten vill inte heller ha vare sig ett överskottsmål eller ett mål om en statsbudget i balans. Hellre någon mer verksam typ av mål, till exempel att statsskulden inte får överstiga en viss nivå.

Även med de mycket kraftiga statliga investeringar som LO förslår under perioden av ”kickstart” skulle statsskulden bli fullt hanterbar.

Det går inte heller att bita sig fast vid påståendet att ytterligare sänkningar av låginkomsttagares inkomster skulle skapa jobb.

LO:s framtidsrapport går igenom forskningen och visar att det inte finns några belägg för att en stor låglönesektor skulle ha någon inverkan på arbetslösheten. Efter ett decennium av svensk lönesänkarpolitik är detta uppenbart.

Dessutom finns en viktig moralisk aspekt på sänkta löner:

Bör vi inte reagera om vi är på väg mot ett samhälle med ökad segregation, och med stora grupper av människor som inte kan leva på sin inkomst? Vill vi ha ett sådant samhälle?

Varken arbetsgivarparten och regeringen ser väl det som en hållbar framtid?

Däremot skapar ett samhälle med hög konkurrenskraft för svenska företag, rimliga löner som folk kan leva på och en hög välfärd där tåg går i tid en hållbar framtid.

LO-rapporten visar en väg dit i en föränderlig tid.

Vi lever ju inte längre på 1980-talet.