Makhala och Krishna Giri ser på från sitt tält medan byborna bygger dem ett nytt tillfälligt skydd. Med alla söner fast i slavkontrakt i Oman har de varken pengar eller arbetskraft att bygga upp sitt hus efter jordbävningen. Snart kommer monsunregnen.

Nabin Shrestha slår ner de sista stenarna i hålet som håller upp ställningen av bambuträ. Han öser sand och jord i mellanrummen innan han tittar upp. Skolan är ännu stängd efter jordbävningen och han har några lediga dagar att tillbringa i sin hemby, en halvtimmes promenad uppför ett av bergen i Katmandudalen.

– Jag hjälper farmor och farfar att bygga, så att de har någonstans att bo där det inte regnar in, säger Nabin Shrestha.

Han är här tillsammans med ett tiotal bybor och volontärer. De hugger bambu och slår loss plåttak från de raserade husen. Farfadern Krishna Giri kommer för att inspektera bygget, han nickar åt byggarna och hjälper till att fästa takstommen. Hans fru Makhala Giri sätter sig på marken bredvid mig.

– Jag är så glad och tacksam. Om de inte hjälpte oss att bygga så skulle vi bo kvar i tältet där nere, säger hon och pekar ner mot ett hemmabyggt tält av presenningar.

Det regnar in om nätterna och konstruktionen är inte stabil nog att tåla monsunregnen. Förra året drabbades landet hårt av monsunen, en kvarts miljon människor utsattes för översvämningar och i år väntas situationen bli än värre. Tre miljoner människor saknar ordentliga hem efter två jordbävningar som skakade landet i april och maj.

Makhala och Krishna Giri har varken pengar och arbetskraft för att bygga ett nytt hus. Deras söner befinner sig alla i Oman där de arbetar inom restaurangbranschen. Det är dåligt betalt och deras arbetsgivare nekar dem ledigt.

– De får inte komma hem och hjälpa oss, de är fast där. Kontraktet, de kan inte bryta det, säger Makhala Giri.

Sönerna har två veckors semester om året, och de får inte välja själva när de tar ut den. Om de ens får ta ut den. Makhala berättar hur sönerna vissa år inte kommit hem alls, och det kan gå långa perioder utan att de får betalt.

Trots avsaknaden av anständiga villkor och semester är familjen i Nepal beroende av sönernas utlandsarbete. Det genererar tillräckligt med pengar för att barnbarnen och döttrarna ska kunna gå i skolan, något som kostar runt hundra dollar om året i Nepal.

– Det gör ont att veta hur de har det, jag gråter varje gång de åker härifrån. Vad ska jag göra? Vi behöver pengarna för att överleva, här finns inga jobb för dem, säger Makhala Giri.

Hon bjuder ner mig till tältet och visar högarna med tillhörigheter som de räddat ur det raserade huset. Här står fyra sängar på rad, i en soffa ligger stora buntar med kläder. I tältet bor de tillsammans med sina grannar, det regnar in och är kallt om nätterna. Vid den stora ingången står ett bord med kastruller och koppar, maten lagas över en öppen eld precis utanför.

Makhala Giri häller upp lite mangojuice i en skål och sätter sig på sängkanten.

Förra året stod pengasändningar från utlandsarbete för 23 procent av Nepals BNP. Majoriteten av pengarna går dock till hushållens konsumtion och avbetalningar på lån i stället för till investeringar som kan bryta migrationscykeln.

Många gånger konfiskerar arbetsgivaren migranternas resedokument för att hindra dem att lämna landet och tvingar dem till långa arbetsdagar under svåra förhållanden. De flesta som lämnar Nepal är enligt FN dessutom outbildade och analfabeter, vilket gör dem ännu mer sårbara.

– Det är svårt att barnen har lämnat oss. Men vi har inget val, vi är för fattiga, säger Makhala Giri med en djup suck.

Bredvid deras gamla hus är bambustommen på plats. Någon springer och hämtar takplåtar medan en annan öppnat paketet med presenning som blir till väggar. Konstruktionen ska hålla i minst fyra år, sedan måste Makhala och Krishna ha byggt upp sitt gamla hus igen.

Monica Hansson

 

Läs också:

Tre miljoner hus förstördes i skalven

Den tjugofemte april skakades Nepal av en jordbävning som mätte 7,9 på richterskalan. Flera kraftiga efterskalv följde. 8 000 människor miste livet. Över tre miljoner hus förstördes, framförallt på landsbygden där många inte har råd att bygga jordbävningssäkra hus. Den tolfte maj kom ytterligare en jordbävning med magnitu­den 7,3. Hur många som dött är ännu oklart, liksom hur stora skadorna blev.