Vi som inte tillhör normen måste våga ta plats, förstå att ”Jag är kompetent, jag kan, jag behövs i de här rummen,” förklarar Seher Yilmaz. Men mest handlar det om att de som tillhör normen inser att de måste maka på sig. Foto: Maja Suslin

– Vi som inte tillhör normen måste våga ta plats, förstå att ”Jag är kompetent, jag kan, jag behövs i de här rummen,” förklarar Seher Yilmaz. Men mest handlar det om att de som tillhör normen inser att de måste maka på sig. Foto: Maja Suslin

Du måste flytta på dig! Om du tillhör ­normen har du i alla fall ett ansvar: – Bjud in, ge plats, säger Rättvise­förmedlingens Seher Yilmaz.

Om en kvinna eller någon med utländsk bakgrund tackar nej till ett uppdrag duger det inte att säga: ”Nu har vi testat mångfald, nu går vi tillbaka till Bengt”. Arrangörer av paneldebatter, journalister, rekryterare – alla måste ta i lite extra för att tänka utanför boxen och leta på oväntade ställen.

Seher Yilmaz pratar rappt och utan att tveka. I början av förra året tog hon över uppdraget som Rättviseförmedlingens ordförande efter initiativtagaren Lina Thomsgård. Verksamhetens nav är 80 000 ideella ”rättviseförmedlare”, ­följare på sociala medier som delar med sig av sina nätverk. ”Tillsammans lyfter vi fram kompetens som hamnat i skymundan, breddar urvalslistor och förändrar samtidigt stereotypa föreställningar om vem som kan eller ska göra vad”, ­enligt organisationens eget Facebookflöde.

Nu söks till exempel ”Nato-experter”, som inte är cis-män, och som kan analysera och kommentera veckans stora militära flygövningar. Tipsen tickar in i kommentarsfälten. En tidigare försvarsminister, en försvarsexpert på Utrikespolitiska institutet, ordföranden för Svenska Freds och vice ordförande i Sveriges Fredsråd. Och glöm inte hela Lottakåren!

Namnen blir till listor, tillgängliga för dem som behöver.

Seher Yilmaz själv blev headhuntad. Lina Thomsgård hade bestämt sig för att bredda Rättviseförmedlingens uppgift från underrepresenterat kön till ursprung. För trovärdighetens skull behövde organisationen ett ansikte utåt som inte var vit medelklass från Stockholms innerstad.

– Jag är jätteglad för att jag fick frågan, jag hade aldrig kommit på tanken själv. Den ideella sektorn behöver bli bättre på det generellt, att ställa frågan till oväntade personer, säger Seher Yilmaz.

För henne har rättvisa alltid varit ett centralt begrepp. Hennes far kom som politisk flykting från de kurdiska delarna
av Turkiet, där han kämpade för ­mänskliga rättigheter och rättvisa också för kurderna, vilket ledde till att han ­utsattes för tortyr och hamnade i fängelse.

– Han var fåraherde, typ, kom från en fattig familj, och var intresserad av att läsa och kämpa. Han hamnade med de intellektuella universitetsstudenterna, men hade själv gått i skola tills han var 11. Min mamma gick också i skolan tills hon var 11 år.

Pappan pratade alltid om att samhället inte är men borde vara rättvist, och om vikten av att stå upp för det man tror på.

Hennes egen kamp går inte att jämföra med föräldrarnas, säger hon. Men hon tog den redan i mellanstadiet, mot en lärare som hon tyckte behandlade henne orättvist.

– Hon tog ofta ut mig i kapprummet och sa: ”Det du har på dig är inte passande”.

En dag gick hon upp till studierektorn. Tyckte han att hon var utmanande klädd? En elvaåring, säger hon efteråt, hur utmanande kan ett barn vara? Det händer saker i kroppen. Men killarna borde kanske hålla sig, deras beteende var kanske inte hennes ansvar?

Därefter blev det debattartikel i ­Sydsvenskan, elevrådet, elevrepresentant i skolkonferensen, start av antimobbningsgrupp, uppdrag i Elevorganisationen (nu Sveriges Elevkårer) och sedan LSU, en organisation som samlar 84 olika ungdomsorganisationer med sammanlagt över en halv miljon medlemmar.

En tid vikarierade hon på fackförbundet Unionen, och när Rättviseförmedlingen hörde av sig hade hon en tjänst på kommunikationsföretaget Prime.

Hennes uppdrag handlar om att få personer som till exempel henne själv att förstå: ”Jag är kompetent, jag kan också, jag behövs också i de här rummen.” Och dessutom att få aktörerna att förstå att de dels behöver andra perspektiv, dels att personerna kommer för att de är kompetenta.

– Jag kan inte tala för alla i den här gruppen. ”Bengt”, som vi brukar prata om, får bara representera sig själv, eftersom han är norm i de flesta sammanhang. Då ska jag också det.

När SVT förra året sände Belinda Olssons omdebatterade Fittstim – min kamp tyckte Seher Yilmaz visserligen att det var bra att feminismen fick en egen tv-serie, men uppmanade till att ta steget utanför bekvämlighetszonen nästa gång. ”Leta efter exempel som inte bärs av kvinnor som följer vithetsnormen”, skrev hon på Aftonbladet Debatt.

I höst hoppas Rättviseförmedlingen vara klar med ett räkneverktyg för svenska medier, där statliga Vinnova bidrar med cirka tre miljoner kronor.

Hur många av personerna som syns och hörs i medierna är kvinnor respektive män? Hur många har utländsk bakgrund?

Seher Yilmaz förklarade förra veckan tanken bakom verktyget i SVT:s Aktuellt.

”Fruktansvärt”, tyckte GP:s liberalkonservativa chef för ledarredaktionen Alice Teodorescu. Ett första steg mot registrering av etnicitet, en cementering av ett vi och dom, anade hon.

Skulle man göra skillnad på hennes barn; om hon hade ett som liknade henne och tog hennes namn, och ett som blev blond som pappan, och tog hans namn? Och vad skulle ske om representationen av dem med utländsk bakgrund visade sig vara för hög?

Också Dalademokratens ledarskribent Göran Greider uttryckte missnöje och twittrade: ”Även jag är skeptisk till idén att räkna etnicitet. Teodorescu har en poäng.”

Seher Yilmaz säger att det gäller att visa hur verkligheten ser ut för att kunna förändra den.

– Det handlar inte om att registrera enskilda individer kopplat till etnicitet eller hudton, utan om att ta fram översiktlig statistik. I dag verkar det som att kompetens sitter i hudfärgen: en hudfärg och ett kön. Om det bara är män med en viss bakgrund som syns i maktpositioner, kan vi tro att det är så vi måste se ut.

När Seher Yilmaz föräldrar kom till ­Sverige flyttade de runt efter jobben på lager och i fabrik. Mamman läste omvårdnadsprogrammet och jobbade sedan natt.

– Jag upplever att det spelar jättestor roll att jag är här. Att andra som också är uppväxta i arbetarklasshem i miljonprogramsområden kan känna att det går att förändra. Det är en jäkla skillnad om man är uppvuxen i ett hem där föräldrarna kan hjälpa till med matten.

Genom breda efterlysningar hoppas hon också ge fler från arbetarklassen en chans att agera experter. Ett exempel från nyligen är när Kulturdepartementet ville ha hjälp att hitta folk till insynsråden, då innehöll kravprofilen akademisk examen.

– Jag sa: Är ni säkra på det? Jag utnämndes ju till ett insynsråd och jag har ingen examen.

Att lyfta människor med olika bakgrunder är viktigt för trovärdigheten. LO som organisation och kansli måste bli bättre på att vara representativa, anser hon. Vilka är LO:s experter?

– Det behöver inte betyda att de har ett dåligt jobb; men varför finns de som har namn som klingar utomnordiskt på serviceenheten och inte högre upp i hierarkin? Hur ser glastaken ut utifrån utländsk bakgrund? Hur kan vi bygga bort det?

Ansvaret lägger hon på förbunden. Om någon har svårt med svenskan, vad kan omgivningen göra? Och vad kan den här personen som andra inte kan?

Oavsett arbetsplats behöver alla se över sina rekryteringar, anser Seher Yilmaz.

– Anonymisering är kanske bra ibland. Eller så behöver man välja ut några fler med arabiskklingande namn till intervjuer – bara för att vi vet att de har svårare – för att se om de har rätt kompetens, säger hon.

Bara säg nej!

Inga fler helmanliga paneldebatter, konferenser och seminarium. Kampanjen Tacka nej lanserades 2014 av Rättviseförmedlingen tillsammans med initiativtagarna Thomas Frostberg, ekonomikrönikör på Sydsvenskan, Marcin de Kaminski, rättssociolog och Fredrik Wass, senior rådgivare på Intellecta Corporate. Det räcker inte med att kvinnor tackar ja till att ställa upp som experter; män måste också tacka nej.

I USA räknas etnicitet

I USA är det vanligt att redovisa etnicitet. Till exempel informerar telekomföretaget Ericsson om de anställdas etnicitet i USA:

59 procent av de anställa i är vita, medan 71 procent av cheferna är det. Av de anställda är 24 procent asiater, 7 procent svarta och 7 procent latinamerikaner; här är siffrorna lägre för chefer.

Människor med alla olika bakgrunder och etniciteter ska vara representerade, skriver företaget på sin hemsida.

Källa: Ericsson.com

Läs hela serien om RÄTTVISA här.

Seher Yilmaz råd till de ­underrepresenterade

Var obekväm. Ställ frågor. Men den som säger ifrån på arbetsplatsen om något är rasistiskt eller sexistiskt riskerar att uppfattas som tråkig eller som en som skapar dålig stämning. Seher Yilmaz poängterar att hon sällan talar till den underrepresenterade utan tycker att det är normen som ska ta ansvar.