Martin Klepke webbledartopp

Under nästa veckas partikongress måste Socialdemokraterna bli tydligare med den jobbpolitik som ska ställas mot Allianspartiernas mantra om att bara fler låglönejobb och fler arbetande fattiga kan lösa arbetslösheten, skriver Arbetets Martin Klepke.

 

Hur stor är inte skadeglädjen hos borgerliga debattörer över Socialdemokraternas dalande opinionssiffror så här en vecka före partiets kongress.

Ändå är det knappast nu som avgörandet sker, varken i politiken eller i opinionssiffrorna.

De rödgröna regerar fortfarande på Alliansens budget och den första helt rödgröna budgeten blir verklighet först 2016.

Men efter höstens budgetförslag är det nog många som inte vill vänta längre på att Socialdemokraterna ska lägga krut bakom orden om fler jobb.

Därför är Socialdemokraternas kongress nästa helg så viktig.

Då måste partiet konkret forma den politik som ska ställas mot Allianspartiernas mantra om att bara fler låglönejobb och fler arbetande fattiga kan lösa arbetslösheten.

Vi har i dag en borgerlighet som skarpare än på decennier vill se en fortsatt polarisering runt arbetsmarknad och rättvisa.

Anders Borgs försåtliga ord om att ”I Sverige sänker vi inte löner, vi höjer dem”, samtidigt som han lät klasskillnaderna öka har i dag förbytts till ett öppet försvar för kraftigt ökade löneskillnader.

Så vad kan Socialdemokraterna ställa upp mot denna klassvidgande politik?

Här ryms hela svaret till Löfvens framgång eller misslyckande i valet 2018.

Och kongressmaterialet är något förbryllande.

”Djävulen syns i detaljerna”, finns det ett ordspråk som säger. Det är en varning för att det till synes enkla kan innehålla stora svårigheter när det väl kommer till detaljerna.

Socialdemokraterna verkar ha vänt på resonemanget. Vid en översikt av kongressrapporterna kan vi konstatera att detaljerna är väl så konkreta och de pekar alla mot ett mer rättvist samhälle.

Men var finns det alexanderhugg mot massarbetslösheten som kan ställas mot de borgerliga partiernas rop på ökade klassklyftor?

Om arbetslösheten ska brytas går det inte att samtidigt säga att det övergripande målet i första hand är att få statsfinanserna i balans till 2018.

När det råder massarbetslöshet behövs en tydlig jobbpolitik snarare än att på nyårsafton 2018 kunna meddela de arbetslösa och lågbetalda att vi minsann ändå klarade målet att få statsfinanserna i balans till rätt klockslag.

LO-ekonomerna föreslår satsningar motsvarande 70 miljarder kronor som skulle leda till omkring 100 000 nya jobb och minska arbetslösheten med cirka två procent. Det är ett jobbpaket som kan finansieras utan skattehöjningar, om bara fokus sätts på jobbskapande och inte på att få Europas mest välfyllda statliga kassavalv.

Och med hög arbetslöshet, låg statsskuld och låga räntor har det knappast funnits något mer gynnsamt och berättigat tillfälle i svensk ekonomisk historia att satsa stort på investeringar för jobb som just nu.
Möjligtvis kommer statsfinanserna inte i balans förrän några år efter 2018, men den enda märkbara och extremt positiva effekten för svenskarna blir att arbetslösheten sjunker.

Naturligtvis kommer de borgerliga partierna, ivrigt påhejade av borgerlig press, att prata om vilken diabolisk ansvarslöshet Socialdemokraterna uppvisar genom att satsa på jobb i stället för att nå statsfinansiell balans till 2018.

Men det är inte något datum eller år för balans som frågan gäller.

Vad det hela handlar om är att ställa jobb och rättvisa mot den borgerliga linjen om fler låglönejobb.
Naturligtvis blir det i nästa steg ett politiskt förhandlande med övriga rödgröna partier om hur framtida budgetar i detalj ska se ut. Men nästa helg är det inte regeringen eller Sveriges rödgröna partier som håller kongress. Det är Socialdemokraterna.

Ett tips till kongressledamöterna är därför att titta extra noga på de motioner som förordar kraftigt höjda statliga investeringar.