Med handen på höften småsprang jag till tåget varje morgon. Den marinblå dräktkjolen var alldeles för stor och gled upp till brösten om jag inte parerade den hårt. Dessutom riskerade den kycklinggula polyesterblusen med axelvaddar att glida upp från kjolens linning. Runt halsen dinglade en scarf, men högklackat vägrade jag. Chefen på biluthyrningsfirman, som jag arbetade för, uppskattade inte mina fotproblem men lät sig hejdas av ett par loafers.

Under åren som extrapersonal på matvarukedjorna doldes min 163 centimeter långa (eller korta) kropp i bylsiga tröjor och byxor. En tre storlekar för stor blå tröja var jämt i vägen när jag packade upp frukt eller satt i kassan. De svarta arbetsbyxorna vek jag upp två gånger för att inte snubbla på butiksgolvet. Åh, så snygg jag kände mig när jag förklarade för kunderna att baguetterna snart var klara i ugnen.

På ur- och skurdagiset fanns inga kläder i världen som kunde bota snö, regn och kyla. Jag gjorde allt för att röra på mig lika mycket som barnen. Men att slänga sig nedför stenhällar och leka med pinnar är i längden ganska tråkigt för en som fyllt 20.

Arbetskläder har en funktion. Men att blanda funktionalitet med bekvämlighet och snygg design verkar praktiskt omöjligt.

Efter att ha provat på ett antal jobb blev jag så färdig journalist. Nu äntligen var det fritt fram varje morgon, tänkte jag.

Det höll till vikariatet på kvällstidningen.

Klädkod kavaj stod högst på prioritetslistan. Och när det var speciella intervjuer eller pressträffar krävdes betydligt finare kläder än så.

Nu hänger ett tiotal kavajer i garderoben, orörda sedan i höstas. Men det gör inget. Istället gläds jag igen varje gång jag snörar på mig gympadojorna och beger mig till Arbetet.