Nostalgisk längtan efter den gode företagaren

På Ekot meddelas att svensk läkemedelsindustri gått i stå medan den danska växer. Samtidigt avvecklar Ericsson över 2 000 tjänster, de flesta inom forskning och utveckling.

Ett oroande mönster, varnar Lars Bern i boken Varför försvinner våra kronjuveler?. En rad framstående företag har sjabblats bort och tappat spjutspetspositioner.

Bern, en gång högt uppsatt vd, vill gärna tro att 68-vänstern, sossarna och de gröna bär ansvaret, men så snart han börjar granska de konkreta fallen framträder andra orsaker.

Han beklagar att Peter Wallenberg lade sitt industriimperium i händerna på ”fingerfärdiga finansiella rådgivare som helt saknade operativa erfarenheter”.

Percy Barnevik spelade bort ASEA, och Fläkt gick förlorat av bara farten. Stora drog med finska Enso på sig förluster på upp till 70 miljarder, Scania hamnade hos Volkswagen, och på Astra jagade nye vd:n Håkan Mogren aktieoptioner medan forskarna kvävdes i storföretagsbyråkrati och parades ihop med kollegorna på Zeneca, en misslyckad brittisk konkurrent.

Lars Bern ogillar chefer som ordnar det för sig för egen del medan landets industriella bas får förfalla. Men han är ingen motståndare till den oinskränkta förfoganderätt som ett fåtal verkställande direktörer och kapitalägare har över fabriker, forskningsavdelningar och verkstäder. Kritiken fastnar i en längtan efter den gode företagaren, en sådan som den gamle Marcus Wallenberg.

”Produktion är … rätt ointressant ur mervärdessynpunkt”, förklarade Investors chef Claes Dahlbäck 1986. ”Man kan tillverka grejerna ungefär lika bra runt om i världen.”

Lars Bern vet att detta lättsinne straffar sig i längden. När tillverkning och forskningsavdelningar avyttras försvinner bit för bit det kunnande som lyft svenska företag till ledande ställningar.

Men systematiken i dumheten har han svårt att se. Bättre att skylla på 68-vänstern, sossarna och de gröna.

Mikael Nyberg