Foto: Unn Gustafsson

Foto: Unn Gustafsson

Minimilönen 8,50 euro i timmen gäller nu i hela landet, och kallas av många för århundradets sociala reform. Men tillsynen av att minimilönen verkligen betalas ut har stora brister och det märks, bland annat i taxiförarnas arbetsvillkor.

DGB, tyska LO, har drivit kravet på en lagstadgad minimilön sedan 2007. Då låg organisationsgraden under 20 procent. Den bistra sanningen var att facket inte förmådde upprätthålla lönevillkoren för miljoner tyskar.

Att en minimilön på 8,50 euro i timmen nu gäller i hela landet är en historisk seger, en del kallar det århundrandets sociala reform. 3,7 miljoner löntagare har fått rätt till mer betalt – inte minst i östra Tyskland, inte minst inom den växande tjänstesektorn och inte minst kvinnor.

Men införandet är ingen dans på rosor. Förutom olika branschspecifika svårigheter slåss facket för en tillsynsapparat som klarar av att kontrollera att minimilönen efterlevs.

Berlins tusentals taxiförare hör till de yrkesgrupper som berörs. Före reformen körde nästan alla anställda förare på provision; mellan 30 och 40 procent av den totala inkomsten. För att få det att gå ihop med en minimilön på 8,50 euro, ungefär 80 svenska kronor, behöver man dra in cirka 20 euro i timmen. Det är svårt.

Mehmet, som vi kan kalla honom, vill gärna snacka villkor men inte framträda med sitt riktiga namn. Han har minst två kollegor som fått sparken.

– Visst, arbetsgivarna betalade minimilön men väntade sig också att alla skulle dra in tillräckligt för att täcka kostnaden. I slutet av månaden, när de inte lyckats, ja då blev de av med jobbet. I Berlin har inga taxiförare välkomnat minimilönen, tvärtom, säger Mehmet bestämt.

Själv är han egenföretagare och berörs därför inte direkt. Tim­inkomsterna pendlar kraftigt, med långa kötider mellan körningarna. Men det egentliga problemet är ett annat.

– Det finns inget tak. Jag kan anmäla 500 koncessioner hos myndigheterna, ingen bryr sig om ifall jag verkligen tjänar något på bilarna eller om jag bara snor någon annans levebröd. Det är den fria marknaden, säger Mehmet och ler snett.

Antalet taxikoncessioner i Berlin ligger i dag på knappt 8 000, nästan en fördubbling jämfört med när Mehmet började köra taxi 1991. Han säger att han drog in lika mycket på sex timmar då som han gör på nio timmar i dag.

– Personligen tycker jag att man måste dra ner på antalet bilar. Och sedan har vi svarta får överallt i branschen. Till exempel de som kör i fjorton timmar, men säger att de arbetat sex timmar. Både arbetsgivaren och föraren ljuger. Myndighetskontrollerna är alldeles för slappa, menar Mehmet.

– Det kan jag skriva under på helt och hållet, säger Jens Gröger från facket Verdi i Berlin när Arbetet återger vad Mehmet sagt.

Jens Gröger, Verdi Berlin. Foto: Unn Gustafsson

Jens Gröger, Verdi Berlin. Foto: Unn Gustafsson

Gröger är chef för avdelningen som arbetar med yrkestrafik. En särskild arbetsgrupp bestående av taxiförare träffas regelbundet för att diskutera läget efter reformen. De försöker förmå myndigheterna att dra ner på antalet koncessioner, men förvaltningen erkänner inte problemet.

Och även om konkurrensen är stor, för stor, är det inte fackets uppgift att tillvarata arbetsgivarnas intressen, poängterar Gröger. När det gäller taxiförare som kör svart för att inte bli av med socialbidrag och andra förmåner, har han dessutom en annan infallsvinkel.

– När man får ut lika lite av att jobba som att leva på bidrag är frågan snarare om staten vill att människor ska förbli arbetslösa, tycker han.

Däremot är det en nagel i ögat på facket att tullen – som ska kontrollera både att minimilönen efterlevs och upptäcka svartarbete – är helt underbemannad.

Bristerna i tillsynen är en av de största stridsfrågorna för DGB. Utan konsekventa kontroller riskerar minimilönen att bli en papperstiger, i alla branscher, varnar facket.

Varje vecka hör taxiförare av sig till Gröger. Den vanligaste frågan är vad som får räknas av mot minimilönen. En del arbetsgivare hävdar att påslag för att köra natt eller på en söndag ingår. Det förekommer också att arbetsgivarna manipulerar taxametern för att slippa betala lön under kötiden. Och att de vägrar att lämna ut timrapporter.

– För då kunde ju de anställda visa att de har arbetat fler timmar, och att rasterna inte var rättvist beräknade och så vidare. Men det är arbetsrättsliga stridsfrågor, man måste gå till domstol, och det törs de inte, konstaterar Gröger.

Han plockar fram ett mejl från en taxiförare som lyckats gå igenom företagets löneberäkningar. Minimilön har inte betalats ut till någon, vare sig i januari eller februari. ”Jag balanserar vid en avgrund om jag går ut med den här informationen” skriver mannen.

– Där talar rädslan. Sådana här fall har jag tre eller fyra i veckan. Men hittills har inte en enda trätt fram och tagit strid.

Minimilönen är lagstadgad, men samtidigt en individuell rättighet. Det åligger enskilda anställda att hävda sina rättigheter. Facket kan bistå, men inte föra talan åt hela grupper. Det är en av de kompromisser man tvingats gå med på.

Unn Gustafsson

Omstridd reform

Den tyska minimilönen började gälla 1 januari 2015, efter att tyska facket DGB drivit frågan i åtta år. En särskild kommission, bestående av parlamentariker och representanter från arbetsgivarna och facken, ska göra löpande utvärderingar och ta ställning till framtida höjningar. Undantag De branscher som redan har en annan minimilön reglerad i avtal berörs till att börja med inte. Men senast 2017 måste alla ha kommit upp i en timlön på 8,50 euro, knappt 80 kronor. Ungdomar som inte fyllt 18 år, de flesta praktikanter och samtliga lärlingar omfattas inte av minimilönen. Långtidsarbetslösa har rätt till timlönen på 8,50 först efter sex månaders arbete. Kring vissa yrkes­grupper pågår i praktiken fortfarande dragkamp – till exempel utländska lastbilsförare som kör turer i Tyskland. Samtliga undantag kritiseras av DGB. Stridsfrågor De två viktigaste stridsfrågorna just nu är kravet på arbetsgivarna att dokumentera hur många timmar de anställda jobbar, och bristande myndighetskontroller. Enligt företrädare för DGB fattas det 500 tjänstemän hos den avdelning inom tullen som ska se till att minimi­lönen efterlevs.