Det är tyst i Kaunisvaaragruvan utanför Pajala. Lasttruckarna står parkerade på rad. De två stora grävmaskinerna är overksamma. Borriggarna används inte. Anrikningsanläggningen är nedsläckt. De två gruvhålen riskerar att vattenfyllas.

”Det här var en fruktansvärt bra arbetsplats. Jag trivdes verkligen med skiften,” säger Karl Axel Wallström. Foto: Kim Kangas

”Det här var en fruktansvärt bra arbetsplats. Jag trivdes verkligen med
skiften,” säger Karl Axel Wallström. Foto: Kim Kangas

– Gruvan är en spökstad nu. Det är en känslomässig berg- och dalbana att arbeta här. När jag har mycket att göra så går det bra, men så snart jag stannar upp kommer vemodet över mig, säger Karl–Axel Wallström.

Under vintern har han plogat och sett till att det funnits framkomliga vägar. Nu arbetar han med att pumpa upp vatten ur gruvhålen.

Det började 2010. För att komma åt malmen flyttades en myr bort. Två dagbrott öppnades intill varandra. Gruvan kom i gång rekordsnabbt. Efter två år kunde brytningen börja, i oktober 2012.
Några månader senare kom det fram att gruvbolaget Northland hade ekonomiska problem. Knappt fyra månader efter att malmbrytningen startats påbörjades den första företagsrekonstruktionen. Men långt innan det hände ansågs det vara en bättre investering att köpa öl än Northland-aktier – det gav i alla fall pantpengar tillbaka.

I december förra året gick Northland i konkurs och innan dess hade redan huvuddelen av de anställda sagts upp. 29 personer jobbar nu kvar på förlängd uppsägningstid. Deras jobb är att se till att maskinerna inte förstörs, att gruvhålen inte fylls av vatten och att skogen inte återtar gruvområdet. En ny ägare ska snabbt kunna börja bryta malm igen.

En ensam svan flyger långsamt över gruvan. Det berättas att två älgar håller till i områdets utkanter. Och vid sandmagasinet i gruvområdets östra delar har två björnar setts.

De ekonomiska problemen syns på att bara halva vägen fram till grindarna är asfalterad och att den andra linjen i anrikningsverket inte är färdigbyggd. Innan jul stoppade Trafikverket också arbetet med att förstärka vägen till Svappavaara.

Gruvan gav Pajala nytt hopp. För första gången på mycket länge byggdes nya bostäder. Bostadsområdena döptes i folkmun snabbt till China Town och Gazaremsan. Befolkningen ökade och kommunen satte upp som mål att invånarantalet skulle öka med nästan 4 000 personer till 10 000. 2013 steg lönerna i Pajala mest i landet, med 24 procent.

Med Northlands konkurs tog det tvärstopp. Kommunalrådet Harry Rantakyrö (S) säger att utvecklingen har bytts mot avveckling. Målet på 10 000 invånare har slopats.

Den tornedalska pessimismen har fått luft under vingarna. Det fanns de som sa: Ei se kannata – det lönar sig inte. Och nu kan de säga: vad var det jag sa? Men än hoppas de allra flesta på att gruvan ska komma i gång igen, med nya ägare.

I botten på det ena dagbrottet har Karl-Axel Wallström och hans arbetskamrater grävt en pumpgrop. Den är två meter djup och utsträckt. I den samlas smältvattnet som ska pumpas upp.

– Det här var en fruktansvärt bra arbetsplats. Jag trivdes verkligen med skiften, säger han.

Han berättar att alla egentligen viss­te att bolaget inte var särskilt stabilt. Northland drog in på arbetskläder och annat. Ändå hoppades de flesta att det skulle gå vägen, så när konkursen kom var det trots allt en chock.

– Det allra värsta var när mitt skiftlag fick sluta. Då kunde jag inte vara kvar på arbetsplatsen, säger Karl-Axel Wallström.

Drygt 300 förlorade jobbet när malmbrytningen stoppades. Huvuddelen av dem var gruvarbetare. Ungefär hälften av de anställda på Northland i Pajala har fått nya jobb, lika många är utan arbete.

–Jag får kalla kårar när de pratar om utländska köpare, säger Pajalas kommunalråd Harry Rantakyrö, tidigare gruvfackbas i Kiruna. Foto: Kim Kangas

–Jag får kalla kårar när de pratar om utländska köpare, säger Pajalas kommunalråd Harry Rantakyrö, tidigare gruvfackbas i Kiruna. Foto: Kim Kangas

Sedan 1 januari är Harry Rantakyrö kommunalråd i Pajala. Tidigare var han fackordförande för gruvarbetarna i Kiruna. När Northland började bygga gruva i Pajala flyttade han hem och fick jobb på företagets personalavdelning. Liksom de andra anställda på Northland förlorade han sitt jobb.

– Jag får kalla kårar när de pratar om utländska köpare. Risken är att de styckar upp gruvan och säljer utrustningen. Jag tror det behövs en svensk ägare som satsar långsiktigt. Det tror jag kan fungera. Behovet av järnmalm finns, säger han.

Gruvan hade stor betydelse för kommunen. Harry Rantakyrö säger att varje gruvjobb skapar tre andra arbeten. Med gruvan började befolkningen i Pajala för första gången på mycket länge växa. Som mest gick invånarantalet upp med 200 personer. Nu har det börjat gå ner igen.

Kommunalrådet ger de låga järnmalmspriserna skulden för konkursen, men han säger också:

– Hjulen kanske snurrade lite för fort för ledningen. De försökte hänga med de stora gruvjättarna och hade höga löner, dyra bilar och en stor stab trots att företaget inte var särskilt stort.

Harry Rantakyrö tror och hoppas på en ny ägare, men han tror inte att driften kan komma i gång förrän nästa sommar. Men en ny ägare skulle kunna börja med att bygga klart linje 2 i anrikningsverket, tycker han.

– Det vore en önskeutveckling om LKAB är inblandad som ny ägare. Ett statligt företag ger säkra jobb, säger Harry Rantakyrö.

Till gruvan i Kaunisvaara kommer folk varannan vecka för att se över maskinerna. De varmkör truckarna, grävarna och borriggarna.

Karl-Axel Wallström berättar att han ryser av välbehag när maskinerna mullrar. Han längtar efter att vändkorsen vid grinden ska börja snurra igen.

– Välkommen tillbaka när vi är i full drift igen, säger han förhoppningsfullt.

Läs mer:

Så går brytningen till

Malmen sprängs loss från berget i dagbrotten. Grävmaskiner, som kan ta 70 ton i skopan, lastar malmen på truckar som tar 200 ton. I krossen slås malmen sönder till mer hanterliga stycken, som körs på transportband till anriknings­anläggningen. Där ”anrikas” malmen i flera kvarnar tills järnmalmen med magnet kan skiljas från gråberget.

Järnmalmskoncentratet körs med lastbil till Svappavaara. Därifrån transporteras järnet med tåg till hamnen i Narvik.