Martin Klepke webbledartopp

I år är det tjugo år sedan svenska fackförbund nåddes av beskedet att trettonårige Iqbal Masih hade mördats i sitt hemland Pakistan. Mordet skedde två veckor före första maj 1995.

Iqbal Masih hade varit i Sverige något år tidigare. Han var inbjuden av dåvarande Industrifacket och talade om kampen mot barnarbete, om barns rättigheter till skolgång och barns rätt att vara barn.

Iqbal Masih visste vad han pratade om. Han hade själv som fyraåring sålts som ”skuldslav” för motsvarande hundra kronor då hans mamma måste genomgå en operation.

Iqbal Masih. Foto: Gunnar Ask

Iqbal Masih. Foto: Gunnar Ask

Iqbal Masih skulle jobba som mattknytare till dess skulden var betald. Som tioåring rymde han och med hjälp av frivilligorganisationer blev han en internationellt känd aktivist mot barnarbete och slaveri.

Bland annat kunde han vid sitt besök i Stockholm snabbt peka ut vilka mattor i exklusiva mattaffärer som var knutna av barn.

Mordet på Iqbal Masih sände chockvågor genom världen.

Möjligen påskyndade mordet en insikt hos matt- och klädesleverantörer, åtminstone svenska leverantörer, att införa uppförandekoder och öka sin kontroll av underleverantörer, men framför allt vidgades insikten om barns rätt till bra skolgång.

Ett av Iqbal Masihs huvudbudskap var att barn utan kunskap aldrig lär sig ställa krav.

”Barn ska ha pennor i sina händer, inte verktyg”, var en fras han ofta upprepade i sina tal.

När Socialdemokraterna nu till årets första maj fokuserar på skolan under parollen ”Kunskap, Frihet, Framtid” har det dock givit en del negativa reaktioner. Är inte fördelnings- och klassfrågor viktigare, frågar kritikerna.

Men för just de frågor som rör fördelning och klasstillhörighet kan vikten av skolgång och kunskap knappast överskattas.

Naturligtvis är det en överdrift att dra likhetstecken mellan systemet med skuldslavar i Pakistan och den svenska skolan. Men Jan Björklunds och Alliansregeringens förändring av det svenska skolsystemet följer ett tydligt klassmönster som i förlängningen är förödande för demokratin och som vidgar klassamhället.

Alliansregeringen införde tidiga program- och ämnesval som främst drabbar barn från arbetarhem.
De har skurit ned kraftigt på möjligheterna att senare ta igen förlorade kunskapsluckor, som ofta varit en hjälp för elever med bristande stöd hemifrån.

Alliansen införde i stället statligt subventionerad läxhjälp till de familjer som har råd.

Alliansen har i omgångar fört fram krav på tidiga betyg, som även det slår mot dem som inte har tidig hjälp hem­ifrån, men som inte gynnar dem som ändå får bra betyg.

Och inte minst, Alliansens friskole­reform och ”fria skolval” har skapat en kraftigt segregerad utbildning med mycket ojämn resursfördelning mellan skolor i utsatta områden och skolor i mer välsituerade områden.

Enligt Pisautvärderingen har detta lett till en ” ökad socioekonomisk skolsegregation”.

Skolan har inte bara till uppgift att lära ut ämneskunskap. Målet är också att varje elev ”har kunskap om demokratins principer och utvecklar sin förmåga att arbeta i demokratiska former”, som det står i läroplanen för grundskolan.

Ska vi ta upp Iqbal Masihs ord och fortsätta hans kamp för rättvisa villkor är det just skola och utbildning vi måste fokusera på.

Läxrut är redan avskaffat till förmån för skolbaserad läxhjälp för alla elever och större resurser ska läggas på gymnasieutbildning.

När Socialdemokraterna nu höjer skolan till tema för årets första maj väntar vi på fortsatta genomgripande förändringar för att ge alla elever, även de som kommer från arbetarhem, bra förutsättningar.