Tecknade serier kan vara arbetarlitteratur. Det hävdade tecknarna Hanna Petersson, Henrik Bromander och Daria Bogdanska när de träffades för ett samtal i Sveriges seriehuvudstad, Malmö.

Henrik Bromanders Kurs i självutplåning.

Henrik Bromanders Kurs i självutplåning.

Men naturligtvis har den tecknade arbetarlitteraturen sina särdrag. Exempelvis är den ofta både mer humoristisk och mer direkt politisk än den man möter i romaner och dikter. Det märks inte minst i Bromanders senaste verk, Kurs i självutplåning, där fränt klasshat mixas med ren absurdism.

Arbetarserietecknarna vill inte bara påverka genom att roa, de vill också gestalta sina upplevelser av klassamhället. Peterssons serie Pigan skildrar exempelvis hennes erfarenheter av städarbete i rut-Sverige, och Bogdanskas Wage Slaves – som ännu bara föreligger i fanzine-form – är en självbiografisk berättelse om papperslösa arbetares situation i dagens Malmö.

Arbetarserierna berikar arbetarlitteraturen, och eftersom många upplever dem som mer lättillgängliga än den traditionella litteraturen kan de kanske också vidga dess läsekrets. Det är inte illa.

Magnus Nilsson