Textilindustrin i Bangladesh tvingades rannsaka sig själv efter den stora katastrofen. Ett säkerhetsavtal har undertecknats av 189 internationella klädföretag och de farligaste fabrikerna har stängts ner.

Plaststolar står utplacerade på innergården utanför fackförbundet National Garments Workers Federations lokaler i Dhaka. Inomhus är det trångt så gården fungerar som möteslokal. Zahid ul-Islam är en av femtiotalet textilarbetare som kommit hit efter att deras fabrik stängt ner.

– Varje vecka fick några sparken och i morse var dörren låst, säger han.

Då hade byggnaden klassats som en säkerhetsrisk. Husgrunden var anpassad efter tre våningar, men hade åtta.

– Det var farligt att jobba kvar, men vi måste få ersättning så att vi har pengar under tiden vi söker nya jobb, säger Zahid ul-Islam.

Det är lagstadgat att arbetare vid en uppsägning ska få en månadslön för varje år de har arbetat, men i praktiken sker det aldrig. Ägaren gör sig ofta oanträffbar. I de flesta fallen är de underleverantörer, vilket innebär att de europeiska klädkedjorna sällan vet vad som sker.

Zahid ul-Islam vet inte vilka klädmärken han jobbat för. Det gäller de flesta textilarbetare. Därför har facket samlat in tvättlappar från kläder som tillverkats på de nu stängda fabrikerna. Jag bläddrar genom lapparna på ryska, spanska och engelska, men jag känner inte igen ett enda klädmärke.

Det var först efter den stora kollapsen som något utländskt textilföretag undertecknade ett lagligt avtal i Bangladesh. Nu har 189 före­tag skrivit under Bangladesh Accord och det blir hela tiden fler.

– Det visar att valfrihet inte fun­gerar, det krävs tvång för att det ska bli någon skillnad, säger Amirul Haque Amin som är ordförande för National Garments Workers Federation.

I Bangladesh finns omkring 5 000 textilfabriker och av dem har över 2 000 fabriker genomgått säkerhetskontroller efter tragedin. 29 av dem har stängts ner tillfälligt eller permanent.

– Byggnaderna var inte anpassade för industrier utan var kanske bostadshus från början, säger Amirul Haque Amin.

Nazma Akter. Foto: Laura Böök

Nazma Akter. Foto: Laura Böök

Den internationella arbetsorganisationen ILO har pressat de internationella företagen att betala ut ersättningar efter olyckan på Rana Plaza, men fortfarande har det inte skett.

– Alla textilföretag som har tillverkning i Bangladesh kommer hit med syftet att göra en större vinst. När motkrav ställs flyttar företagen till andra fabriker eller andra länder, säger Nazma Akter, verksamhetsledare vid Awaj som arbetar för kvinnliga textilarbetares rättigheter.

Hon började själv jobba inom textilindustrin som 11-åring och har sett hur förhållandena blivit en aning bättre, men också hur företag flyttat produktionen till länder som Etiopien och Filipinerna.

– Vi vill hela tiden ha det billigaste, men då går det inte att ha drägliga arbetsvillkor. Det är alltid någon som lider.

Julia Wiræus

Textilindustrin i siffror

• Omkring 5 000 fabriker. • 4,2 miljoner anställda. • 85 procent är kvinnor. • Står för 79 procent av landets export. • Minimilönen är 5 300 taka i månaden, vilket motsvarar 525 kronor. • Minimilönen för en maskinist är 6 800 taka, vilket motsvarar 675 kronor. Källa: National Garments Workers Federation.