Välkommen granskning
De privata arbetsgivarna inom Svenskt Näringsliv är på hugget vårvintern 2015. Det ena utspelet avlöser det andra.
Först basunerades den interna enigheten ut inför den kommande avtalsrörelsen. I samma andetag definierades utrymmet för löneökningar till nära nog noll. Slutligen skåpades LO-förbundens beslutade och långsiktiga mål ut som ren och skär nostalgi och gammal skåpmat.
Det mesta var inte särskilt överraskande, men vittnade om hög aktivitet. Men nu presenterar arbetsgivarna något helt nytt och oprövat:
Ett fristående arbetsmarknadspolitiskt råd inrättas av Svenskt Näringsliv. Ambitionen är att få en oberoende granskning av hur arbetsmarknadspolitik, lönebildning och arbetsrätt påverkar arbetsmarknadens funktionssätt.
Det är minst sagt välkommet.
En grupp med välrenommerade forskare och garanterad självständighet bidrar till en nödvändig diskussion om vad som påverkar vad och hur mycket. Parternas egna bidrag räcker inte.
Kanske kan rådet och dess verksamhet blåsa nytt, välbehövligt, liv i den diskussion som pågått mellan fack och arbetsgivare i decennier och där alla kan alla argument, egna och andras.
Det är verkligen inte för mycket energi och kraft som ägnas åt att granska hur lönebildningen och insatser inom arbetsmarknadspolitiken fungerar för samhället och individen.
Tvärtom. Alldeles för lite görs, både i parternas regi och av fristående experter. Den förra regeringens nedläggning av Arbetslivsinstitutet var också ett steg i helt fel riktning. Det bidrog verkligen till att göra okunskapen än större.
Att Svenskt Näringsliv hämtat inspiration från det finanspolitiska rådet som sedan 2007 granskat regeringens finanspolitik är tydligt.
Den nuvarande chefsekonomen inom Svenskt Näringsliv, Ann Öberg, har ett förflutet i finansdepartementet och är väl förtrogen med hur det finanspolitiska rådet konstruerats.
Förutom allmän kunskapsuppbyggnad kan det nya rådet kanske också bidra till en öppnare diskussion mellan LO och Svenskt Näringsliv. Duon har som bekant inlett trevande samtal om vilka områden som lämpar sig för överenskommelser. Och det har visat sig vara allt annat än enkelt.
Ny kunskap om ett problemområde, levererad av en utomstående grupp, kan minska risken att samtalen fastnar i kända spår och slutar som de brukar. De senaste 17 åren har försöken till breda överenskommelser alltid slutat med sammanbrott.Därefter händer ingenting under en följd av år trots att verkligheten fortsatt kräver insatser.
Kanske kan inspel från sidan vara den hjälp parterna behöver för att inte snubbla en gång till.
FOTNOT: Rådet leds av Lars Calmfors, professor vid Stockholms universitet. Övriga ledamöter är Ann-Sofie Kolm, professor vid Stockholms universitet, Tuomas Pekkarinen, forskare vid VATT i Helsingfors, och Per Skedinger, adjungerad professor vid Linnéuniversitet.
