Jag sitter tyst i teatersalongen. Det borde vara applådtack nu, men hela salongen bara andas. Det är som om vi alla behöver en minuts återhämtning, efter de tre timmar som just passerat i rasande fart.
Pjäsen People respect me now som spelats på Turteatern sista månaden, handlar om våld. Om mäns våld. Mot kvinnor, och mot varandra.
Pjäsen letar förklaringsmodeller. Till varför pojkar misshandlar varandra. Varför män slår dem de säger sig älska. Varför vuxna män våldtar unga flickor. Den säger något mer än att alla förövare är onda. Den försöker slå hål på myten om att en våldsam förövare är ett monster, långt bort från alla andra (goda) män.
De ger en delvis ny bild av den våldsamma mannen. Den är så klart inte heltäckande. Men den säger mer än många andra sagt tidigare.
Den skaver i mig i flera dagar.
Jag funderar på var individens ansvar slutar och samhällets börjar. Jag undrar om det finns någon sådan gräns. Jag tänker att det här samhället skapat de individer den förtjänar. Jag tänker att vi alla bär ansvaret. I någon form. Jag tänker att det är sorgligt att några tar det ansvaret, mycket mer än andra.
Alla kvinnor jag känner förhåller sig till våldet. Vi förväntas akta oss och undvika att hamna i våldsamma relationer. Vi ska se till att inte bli våldtagna varken på efterfesten eller på väg hem. Vi har hundratals strategier, erfarenheter och tankar om våld. Vi vet hur vi vill och borde reagera. Vi vet hur svårt det är att reagera just så önskvärt.
Väldigt få män förhåller sig till våldet på ett privat plan, när jag frågar. De säger i stället att våldet är sjukt och att våldsamma män borde straffas hårdare. De blir ofta arga. De säger sällan något om sin egen erfarenhet av våld. De pratar aldrig om strategier för att inte själva bli våldsamma. De beskriver sällan en tanke om hur de tänker reagera om deras vän eller kollega skulle använda våld.
Samhället behöver prata om våld som struktur. Om det ojämställda samhälle som skapar våldsamma män. Om hur män i högre grad än kvinnor lär sig att våld är ett sätt att lösa problem. Om hur mäns våld ofta bortförklaras och bortförhandlas. Om hur våldsutsatta kvinnor ofta ifrågasätts och skuldbeläggs.
Men vi behöver också prata om att våldsamma män inte bara är våldsamma. Utan att de också kan vara snälla kollegor, uppskattade tränare eller tysta tonårspojkar. Vi behöver kunna se att våldsamma män också själva kan vara utsatta ibland. Vi behöver se våldet som ett kvitto på det ojämställda samhälle vi själva skapat. Vi behöver tro att det samhället går att förändra.
När det gått en minut av tystnad, applåderar vi länge. Sen går vi alla tysta hem. För att vi sett något vi vet är sant, men som vi sällan fått se så tydligt förut.
