De privilegierades kamp för vinst blir teater

Politisk teater Den fria teatergruppen Det sovande folket har tidigare satt upp Fredrik Reinfeldts bok med samma namn på en teaterscen.
Nu undersöker de – med både allvar och humor – drivkrafterna hos välfärdsvinsternas ivrigaste försvarare.

Fyra skådespelare citerar tweets:
”Det här är ren och skär statssocialism och det har en doft av 1970-talet”.
”Deras bajs luktar inte röda rosor.”
”Vi får en valfrihet motsvarande DDR.”

Ensemblen drar efter andan. Går upp på tå. Börjar marschera. Och vi förflyttas till Östtyskland, till förtrycket, medan citerandet fortgår, med hashtags och allt: #socialismattack, #vigörskillnad, #vårdföretagarna, #almega, #välfärdensgrupp8!

Vem har sagt att man inte kan dramatisera en twitterstorm?

Det sovande folket, friteatergruppen som från hösten 2013 fram till riksdagsvalet väckte uppmärksamhet med en dramatisering av Fredrik Reinfeldts välfärdsdystopi, sätter nu upp en ny produktion – Dö inte än! Jag ska bara fakturera först.

Den handlar om vinsterna i äldreomsorgen, eller snarare om den hetsiga debatten kring regeringens och Vänsterpartiets vinstuppgörelse.
– Vi förstod att intresset för politik på scenen var väldigt stort, och just vinsterna i välfärden kändes både intressant och relevant, säger Emma Appelblad, som tillsammans med Sanna Persson Sannerholm står för den konstnärliga idén och research.

– Jag har jobbat som timanställd på många olika äldreboenden, så det låg nära till hands, debatten har funnits i bakhuvudet, säger Sanna Persson Sannerholm.

De har finkammat internet, läst böcker och artiklar, intervjuat experter, politiker och branschfolk i jakten på kunskap och underlag till scenerna.

Gruppen har jobbat med ”devising­metoden”, som innebär att hela ensemblen är medskapare, och de har fått registöd av Klara Bendz. Och längs vägen har idén förändrats.
– Från början ville vi nog sätta dit de privata vårdaktörerna, men vi kommer inte att presentera en ny Caremaskandal på scenen. Syftet är i stället att göra debatten om vinsttaket tillgänglig och begriplig för fler, säger Emma Appelblad.

Det hade varit alltför förutsägbart om en socialistisk frigrupp hade gjort en pjäs om vanvård på privata äldreboenden, säger Sanna Persson Sannerholm:
– Att bara framhäva våra egna åsikter kändes inte särskilt spännande, det var mer intressant att sätta sig in i hur vinstförespråkarna tänker och tycker, och göra teater av det. Vilket också blir roligare.

Visst blir det humor. Men mitt i det dråpliga finns också allvaret.
– Vi har frågat oss vad som gör att vissa är beredda att stånga sig blodiga för att försvara fria vinstuttag i skatte­finansierad välfärd, säger Emma Appel­blad.

Därför figurerar välfärdsföretagare, vinstlobbyister och politiker, som Vardagas vd Fredrik Gren, Vårdstyrkans vd Marita Eerola, Måbra Förskolors vd Elisabeth Kvanman och moderaten Gunnar Hökmark i pjäsen. Samtidigt som Håkan Tenelius, näringspolitisk chef på Vårdföretagarna, svävar som en osalig ande i rummet.
– De har i princip skrivit pjäsen. Många repliker är autentiska och kommer från debattartiklar, Twitter och Youtube, säger Emma Appelblad.

Om detta är Hökmark & co ännu ovetande. Och de är förstås inte på plats, utan spelas av Sanna Persson Sannerholm, Adam Schmidt, Alexander Ohakas och EvaMaria Oria.

Vi får följa karaktärerna under ett år – från valrörelsen 2014 fram till mars i år, då vinstutredningen tillsätts. Först går de omkring i sin hybris, orädda, och när valet är över och vinstöverenskommelsen deklareras kommer chocken. Och reaktionen. De beslutar sig för att bjuda motstånd, lanserar kampanjer och startar Välfärdens grupp 8 – ett nätverk av kvinnliga välfärdsföretagare som också finns i verkligheten.

Ensemblen har slagits av hur naturligt det är för näringslivshögern, precis som för Nya Moderaterna, att byta innebörd i ord och ta över vänsterns retorik.
– Vi tar dem på orden men går också ett steg längre och låter Välfärdens Grupp 8 starta sitt eget Röda bönor, precis som det riktiga Grupp 8, säger EvaMaria Oria.

Sången om sexualmyterna, som skrevs på 70-talet och kritiserade Sexualbrottsutredningen, har nu blivit Sången om välfärdsmyterna:
”Så tjejer, om ni blir utsatta för vinststopp, efter att ha investerat en mille, så är det för att ni inte har en snopp, eller för att ni egentligen ville.”

– Låten sammanfattar temat i pjäsen, för det är den här typen av retorik de använder sig av, inte bara Välfärdens Grupp 8 utan också chefer och ägare till större företag. De är experter på att gå in i offerrollen och se sig som förtryckta, säger Emma Appelblad.

Vilket märks tydligast när de spelar ut DDR-kortet.
– Det är intressant att ta retoriken om att Sverige kommer att bli som Östtyskland på allvar. Hur skulle det bli? Kanske ett kargt, regnigt och grått land där folk står i ringlande kommunala köer med mössan i hand, säger Sanna Persson Sannerholm.

Helt lätt har det inte varit att sätta sig in i vinstförespråkarnas värld. För hur gestaltar man egentligen en reellt existerande koncernchef med sex miljoner i årslön och backslick utan att skapa en schablon? Vad pratar egentligen rikt folk om på lunchen? Och ska man ta välfärdsföretagarna på orden när de hävdar att de ligger sömnlösa över hotet mot valfriheten, eller framhäva det bakomliggande egenintresset?
– Naturligtvis är det de privilegierades kamp vi skildrar, säger Alexander Ohakas.

Insprängda i berättelsen om vårdkapitalets kamp finns också dokumentära scener som bland annat bygger på samtal med en samarbetsgrupp: PRO i Aspudden.
– Publiken får en inblick i vardagen på ett äldreboende, en vardag som pågår parallellt med den stormiga debatten, säger Adam Schmidt.

Och risken för att pjäsen ska väcka publikens sympati för vinstlobbyn ser Det sovande folket som liten. Men förhoppningen är att folk ska få med sig nya perspektiv.
– Den som förstår motståndaren har också mer makt, säger Emma Appelblad.

Kent Werne