Hillary Clinton kan mycket väl väljas till USA:s nästa president i valet 2016. Kanske säkrar hon vinsten med hjälp av de mest utsatta, de amerikaner som hon hittills haft besvärande svårt att liera sig med.
Hillary Clintons ställning som betydande amerikansk politiker är fast etablerad och hon beskrivs nu som en kandidat som vill driva en feministisk politik med fokus på unga och på den ”vanlig amerikanen”.
Få ser dock henne som en presidentkandidat på de allra fattigastes och mest utsattas sida.
Förvisso var hon en av skaparna till den allmänna sjukförsäkring – Obamacare – som president Barack Obama slutligen med stora besvär delvis lyckades baxa igenom.
Men hennes politiska utfästelser befinner sig mer i det demokratiska partiets mittfåra. Fokus ligger på att underlätta för människor som vill göra rätt för sig, snarare än att vara den som står i första ledet för att på allvar utmana rådande strukturer.
Egentligen var det inte underligt att såväl Socialdemokraternas Mona Sahlin som Folkpartiets Birgitta Ohlsson igår i SVT hyllade hennes kandidatur.
Med sin betoning på traditionella frihetstankar, vilka till en del tangerar sådant som även arbetarrörelsen kan ställa sig bakom, påminner Clinton om dem båda.
Att den republikanska kritiken efter Clintons tillkännagivande varit hård och aggressiv, för att inte säga oförskämd, är i sig inte förvånande. Det politiska meningsutbytet ligger på en mer konfrontatorisk nivå i USA än i Sverige.
När jag själv för Arbetets räkning var i USA under Obamas andra presidentvalskampanj blev vi i tidningens lilla grupp tvungna att ikläda oss republikanernas färger för att ”smugglas” in på ett möte med den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney.
Om arrangörerna fått reda på att vi var journalister från en arbetarfacklig tidning i Sverige i sällskap med folk från Obamas återvalskampanj skulle vi inte blivit insläppta.
Republikanernas uttalade aversion mot facklig verksamhet och totala avsaknad av förankring hos de mest utsatta, främst svarta och latinamerikanska väljare, kan bli tungan på vågen i Clintons möjliga seger.
Hillary Clintons sporadiska men dock klart uttalade stöd i enskilda fackliga frågor och Demokraternas ställning som det enda möjliga alternativet för marginaliserade svarta och latinamerikaner kan i kombination med medelklassamerikanens frihetspatos bli just den vinnande kombination hon behöver.
