Ester Blenda Nordström, född 1891, jobbade bland annat på Svenska Dagbladet och skrev där under signaturen Bansai. Foto: SvD

Ester Blenda Nordström, född 1891, jobbade bland annat på Svenska Dagbladet och skrev där under signaturen Bansai. Foto: SvD

Förlaget Bakhåll återutgav Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor 2012, och för andra gången i historien blev den en mindre skräll. Boken visade sig vara ett tvättäkta Wallraffreportage skrivet 1914, troligen det första någonsin. Nordström hade sökt anställning på en gård i Sörmland men utan att nämna att hon var reporter. Resultatet blev ett drabbande dokument om gårdsfolkets vardag, fyllt av ingående beskrivningar av att tvingas gå upp vid halv fem på morgonen med stävan och mjölkpallen och att komma hem först vid halv tio på kvällen med vattenblåsor under fötterna. Men reportaget innehöll även humor och värme. Denna blandning av politiskt patos och inkännande människoporträtt charmade fortfarande kritikerna hundra år efter den första utgivningen.

Efter En piga bland pigor har Bakhåll publicerat ytterligare en bok av Nordström. Reportaget Kåtornas folk är även det en skildring av en hård tillvaro; där levde Nordström med samerna och arbetade som nomadlärare.

I och med det har Nordström fått något av en renässans. Mängder av artiklar och essäer har skrivits där hon kallats allt från den första moderna reportern till en feministisk pionjär. En dokumentärfilm om henne, gjord av Anna Hyllander, kommer att sändas i höst. Dessutom återutges ytterligare en bok nu i dagarna: reportaget Amerikanskt från 1922, där Nordström åker som tredjeklasspassagerare till USA.

Vad är det då som gör Nordströms böcker så bra? Till stor del handlar det om en känsla för det tragikomiska i tillvaron.

I bokens inledning finns en scen där hon står på kajen på Ellis Island och ser en smålänning samla ihop sin koffert efter en brutal inspektion. Hon beskriver rörande hur pojken rafsar ihop sina saker med tårarna strömmande ner för kinderna: en mässingsljusstake, en broderad kudde, en fotogenlampa. Till slut stoppar pojken ner affischen ”Människans åldrar från vaggan till graven”. Som läsare vet man inte om man ska skratta eller gråta.

På många sätt är innehållet i Amerikanskt inte lika brännande som i de två tidigare böckerna. Den har mer av äventyrsroman över sig än socialreportage. Här beskriver författaren hur hon ”jumpar” på tåg och kör racer i en oljeagents skraltiga gamla Ford. Scener som tagna ur en sjömansvisa av Evert Taube.

Ett av Nordströms trumfkort är att hon är så bra på att återge hur folk talar, med dialekt och allt, vilket knappast tillhörde vanligheterna i dåtidens journalistik. För Nordström lyckas alltid få folk att tala obehindrat, om sin längtan och sina drömmar.

I Anna Hyllanders efterord läser jag att en samtida beskrev henne som ”ett jävla solsken”. Hundra år senare kan man konstatera att de satans strålarna fortfarande tränger igenom texten och bländar läsaren.

Rasmus Landström

reportagebok

amerikanskt Amerikanskt av Ester Blenda Nordström Bakhåll