Kommunerna måste få nobba välfärdsföretag som skrivit sig i skatteparadis, argumenterar Leif Jakobsson (S).

Utredningen Krav på privata aktörer i välfärden har nyligen överlämnats till civilminister Ardalan Shekarabi. Den innehåller många bra och tänkvärda resonemang som nu går ut på remiss. Det som centerpartiets ledare Annie Lööf kallar ”ren statssocialism” och Vårdföretagarna kallar för ”DDR” handlar i själva verket om att barn och gamla inte längre ska vara några kassa­kor.

Eftersom jag bott i Malmö i hela mitt liv, där det kommunistiska Östtyskland fanns på båtavstånd, tror jag mig väl veta skillnaden mellan statssocialismen i DDR och den svenska välfärdsstaten. Vi har aldrig någonsin försökt förbjuda marknadsekonomi och privat ägande i Sverige. Däremot sätter vi upp gränser för hur privata företag får bete sig när de lever på skattebetalarnas pengar. Sådana gränser finns i i hela världen, och i de allra flesta länder är kraven betydligt tuffare än i Sverige. Det finns ingen anledning att tro att just de svenska företag som arbetar med välfärd inte skulle klara de krav som finns i andra länder.

På ett område tycker jag dock att utredningen borde gå längre. I Malmö har vi vid upphandling velat ställa krav på att inte tillåta företag som ­skriver sig i så kallade skatteparadis.

Sverige deltar nu med full kraft i den ekonomiska samarbets­orga­nisationen OECD:s och Europe­iska unionens arbete mot skatteparadisen. Ett arbete där de flesta välfärdsstaters regeringar, oavsett politisk färg, är starkt engagerade liksom den ame­rikanska Obamaadministra­tio­nen.

På begäran av världens största ekonomier, de så kallade G20-länderna, har OECD tagit fram en femton punkters handlingsplan som ska vara färdig i år. Jag menar att kraven på privata aktörer i välfärden bör knyta an till detta viktiga inter­nationella arbete.

Välfärdsaktörer ska inte skattskriva sig eller sina huvudkontor i skatte­paradisen, där inga eller enbart symboliska skatter tas ut. Jag vill påstå att detta krav är viktigare än att diskutera ”tak” för vinstuttaget.

De övervinster som hitintills har plockats ut av riskkapitalisterna har skapats både genom att man inte velat återinvestera skattemedel i verksamheten, och genom att man sett till att vinsterna beskattats mycket lågt. Det är i och för sig inte orimligt att ett storföretag gör någon form av ”skatteplanering”, det vill säga beräkna och planerar sin skatte­inbetalning utifrån olika konstruktioner.

Detta kräver dock att det finns en kultur av socialt ansvarskännande som gör att företaget självmant lägger band på sig vad det gäller hur långt man går för att reducera sin skatt. Ett ansvarskännande företag, i synnerhet om dess verksamhet helt baseras på intäkter via skattemedel, försöker givetvis inte ta ut betydligt högre vinst än i andra sektorer genom att undan­hålla skatt.

Entreprenörskap och kreativitet bygger på att ett stort utrymme lämnas för individen att följa det som vår förste folkvalde statsminister Branting kallade ”sina bästa stäm­ningars längtan”. Både företag och folkrörelser har historiskt byggts upp av vad vi i dag kallar entre­pre­nörer. Men det är skillnad på entre­prenör­skap som används för att göra livet bättre för dem som behöver vård och omsorg eller går i skolan, och entreprenörskap som används bara för att maximera vinsten för sig själv. Vill man syssla med det senare får man göra det på egen hand, utan att ta emot skattepengar.

Under åtta år av borgerligt styre gjordes inget åt girighet och skatte­flykt. Jag hoppas på en tillnyktring inom svensk borgerlighet. Rege­ring­en måste göra det möjligt för kommuner att säga nej till skatte­paradis­registrerade företag i offentlig upphandling.

Leif Jakobsson (S)Leifjakobsson
vice ordförande i skatteutskottet