Om detta talar vi inte
Avtalsrörelsen 2016 har tjuvstartat. Och allra snabbast ur startblocken är de privata arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv.
De har gjort en affär av sin enighet och har samtidigt slagit fast att utrymmet för löneökningar, om det över huvud taget finns, är mycket, mycket begränsat.
Offensiven har tagit motparten på sängen och just det var avsikten med utspelet.
Att dominera den offentliga debatten har blivit allt viktigare de senaste avtalsrörelserna. Det blir mer och mer uppenbart att den som sätter agendan har det avgörande inflytandet. För tillfället är det därför de privata arbetsgivarna som avgör vad som är väsentligt och oväsentligt.
Den proklamerade enigheten ska främst ses i ljuset av den betydande oenighet och irritation som funnits inom arbetsgivarlägret de senaste åren. Resan till enighet har varit både lång och kantad av motsättningar.
Påståendet från arbetsgivarna om det obefintliga utrymmet för löneökningar hör mest till pjäsen och upprör därför ingen. Långt intressantare är att de vägrar acceptera Riksbankens inflationsmål som en av utgångspunkterna för de kommande förhandlingarna. Det leder, enligt deras synsätt, till alltför höga lönekrav och sannolikt också för höga avtal.
Produktivitetsutvecklingen, som varit svag de senaste åren, lyfts också fram som tecken på att det inte finns något utrymme för höjda löner, annat än i mycket lönsamma företag.
För den minnesgode är arbetsgivarnas argumentation nu snarlik den som fanns under tidigt 1990-tal. Då drömde direktörerna om att alla förhandlingar skulle skötas på företagsnivå.
Det blev inte mer än en dröm. Och sannolikt slutar årets försök att skapa en ny formel för lönebildningen på samma sätt. Att ersätta Riksbankens inflationsmål låter sig inte göras hur som helst.
Den verkligt svåra frågan, kopplad till lönebildningen, är den som ingen vill diskutera. Det handlar om lönebildningens möjligheter att bidra till att bekämpa arbetslösheten och stimulera till ökad sysselsättning.
Allt sedan stabiliseringsavtalets glada dagar 1991–1993 har frågan varit på högkant. Då var arbetslösheten rekordlåg – under två procent – och inflationen rekordhög – åtta procent. I dag är inflationen utplånad och arbetslösheten åtta procent.
Partssystemet har under det här kvartsseklet, på politikens enträgna begäran, reformerat lönebildningen och bidragit till att stabilisera kostnadsutvecklingen i högre grad än på många decennier. Men arbetslösheten biter sig fast på rekordnivåer.
Utvecklingen reser frågan – är lönebildningen rätt ratt att skruva på för att bekämpa arbetslösheten och stimulera till ökad sysselsättning?
