Vad händer om lönerna ökar?
Det fanns en tid när svaret var givet. Om lönerna ökar lika mycket som vinsterna säljer företagen mer. Både välstånd och tillväxt följer med
i en uppåtgående ekonomisk spiral.
Men vi vet alla vad som hände efter att Europa anammade nyliberal politik. Att vinsten bör öka i företagen ifrågasätter ingen. Men att lönerna ska följa med? Nej, där har det numera blivit halt i resonemanget.
I dag kan vi i stället lyssna till Annie Lööf och Jan Björklund som på fullaste allvar kräver att lönerna tvärtom ska sänkas. Och så lyckad har den nyliberala propagandan varit att många köper argumenten att företagen skulle kunna anställa fler om bara lönerna sänks.
I forskaren Erik Bengtssons rapport Samhällsekonomi i koma, skriven för LO:s projekt Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik, finns dock en mening som borde läsas av varje politiker. Och även av varje företagare som vill behålla sitt företag även på längre sikt.
Meningen lyder:
”En fungerande kapitalism förutsätter att det finns en växande efterfrågan i ekonomin.”
Den viktigaste källan till efterfrågan är att arbetstagare får löner som de handlar för. Uppskattningsvis 70 procent av all samlad efterfrågan i ekonomin vilar på löntagarnas konsumtion.
Att då följa det nyliberala konceptet att hålla tillbaka lönerna och sänka efterfrågan kan bara resultera i det ekonomiska moras som hela Europa nu lever i efter krisen 2008.
Tyvärr har försöken att hålla nere lönerna lyckats så bra att återhämtningen efter krisen varit sämre än efter 1920-talets gigantiska finanskris.
Den amerikanska ekonomen Pavlina Tcherneva har också visar att den rikaste tiondelen i USA har lagt beslag på 112 procent av all inkomstökning i landet sedan krisen 2008.
Övriga 90 procent har alltså fått sjunkande inkomster.
Det här är någonting helt annat än vad som gällde under den stora globala tillväxten efter kriget, och löneandelen i västvärlden är nu lägre än vad den någonsin har varit sedan krigsslutet.
Det är frapperande att dessa lägre inkomster hos alla de lönearbetare som håller uppe efterfrågan i ekonomin inte har diskuterats mer. Och i Sverige har alltså borgerliga partier till och med satt som sitt signum att urholka efterfrågan ännu mer genom sänkta löner.
Många kapitalägare har inte heller varit särskilt intresserade av att hålla efterfrågan uppe på längre sikt. De stora vinster som samma kapitalägare på kort sikt lyckats skapa genom låga löner – vilket i stället har tvingat folk att öka sina lån kraftigt – har varit skäl nog att förtränga alla långsiktiga problem.
Dessa problem har med varm hand lämnats över åt framtida kapitalister och politiker.
Erik Bengtssons rapport Samhällsekonomi i koma sätter därför fingret på något mycket viktigt för hela Europas återhämtning:
Vi måste höja lönernas andel av produktionens ökade värde.
Ekvationen går annars inte ihop. Allt kapsejsar. Den franske ekonomen Thomas Piketty har visat att med dagens takt på omfördelning kommer allt värde till slut att samlas hos en liten elit.
Rapportens recept är en löneledd tillväxt för att rikta upp Europas ekonomi, något som dock måste gälla hela Europa för att inte skapa nya ekonomiska problem med plötsligt skiftande möjligheter till konkurrens.
Det är ett svårt politiskt och fackligt projekt, men en rad ekonomer vid sidan av Thomas Piketty pekar på samma nödvändiga uppgradering av löner och efterfrågan för att rädda ekonomin.
I Sverige kan vi börja med att komma ur alliansårens förödande ord om att sänkta löner är bra för ekonomin, en devis med samma klara självmotsägelse som George Orwells ”Krig är fred”.
