Jan Ripa, Linda Bergström och Glenn Bergström sitter i styrelsen för verkstadsklubben på Volvo personvagnar i Göteborg. De har alla läst igenom LO:s framtidsprogram inför intervjun med Arbetet. Foto: adam ihse

Jan Ripa, Linda Bergström och Glenn Bergström sitter i styrelsen för verkstadsklubben på Volvo personvagnar i Göteborg. De har alla läst igenom LO:s framtidsprogram inför intervjun med Arbetet.
Foto: Adam Ihse

LO-förbundens långsiktiga mål för avtalsförhandlingar är bra. Och det är självklart att lönerna i de kvinnodominerade branscherna ska få större lönelyft. Det tycker tre fackliga företrädare på Volvos personbilsfabrik i Göteborg.

Till att börja med reagerar de starkt på förhållandena för barnskötarna på Björlandagårdens förskola.
– Det är inte rätt, säger Glenn Bergström, vice ordförande i IF Metalls klubbstyrelse på Volvo i Göteborg.
– Helt sjukt. För jävligt, säger Jan Ripa, bilmontör och ledamot i en gruppstyrelse.
– Det är inte värdigt, säger Linda Bergström, informationsansvarig i klubbstyrelsen och arbetar med jämställhet och mångfald.

Jan Ripa monterar ABS och bromssystem på Volvo-bilarna.
– Något har gått fel någonstans. Min mamma arbetar i hemtjänsten och tjänar nästan 6 000 kronor mindre än mig varje månad, säger han.

På Volvo är den genomsnittliga lönen för en metallarbetare omkring 30 000 kronor i månaden utan tillägg. Jan Ripa ligger efter 10 år på jobbet något högre.

Glenn Bergström pekar på att LO-förbunden i sitt framtidsprogram skriver att den konkurrensutsatta sektorn ska sätta lönemärket och det finns en öppning för att Kommunal och andra ska kunna få större lönepåslag.
– Det är rättvist och bra, säger han, men han anser också att det inte kan handla om att industrins anställda ska avstå från löneökningar. Vägen framåt tror han istället är att industrins fack tar ut det de kan och då ökar skatteintäkterna. Samtidigt måste man fundera på att höja skatten för att kunna höja lönen för bland annat kommunalt anställda kvinnor.

Linda Bergström kan tänka sig att chefer och aktieägare nog kan avstå en del. Och hon säger också:
– Fördelningen är skev. De som arbetar med människor borde ha mer.

Linda Bergström berättar att hon arbetade med autistiska barn innan hon kom till Volvo. Efter fem år tyckte hon jobbet var för betungande och att hon var alltför trött. På Volvo fick hon mer efter skatt än hon haft i grundlön hos kommunen.

Även om de tre fackliga företrädarna på Volvo gillar LO-förbundens gemensamma mål för avtalen under tiden fram till 2028 så har de frågor och invändningar.
– Jag blir nyfiken på hur det ska genomföras, säger Linda Bergström.
– Det är ett typiskt LO-dokument, som är lite otydligt och tar hänsyn till alla förbunden, säger Glenn Bergström, vice ordförande i klubbstyrelsen.
– LO-förbundens mål är bra. Det tar upp problem som inte bara rör oss och då måste vi samarbeta. En del frågor är ju känsliga som exempelvis kvinnolönerna. Tidigare har det blivit missförstånd och det har framstått som om vi i IF Metall varit mot jämställdhet, säger Linda Bergström.

Det går bra för Volvo. Just nu anställer företaget 1 500 personer och ett nattskift ska startas på monteringen. Företagets mål är att hälften av de nya ska vara kvinnor.
Linda Bergström ser det som resultatet av ett medvetet jämställdhetsarbete. Hon berättar att lönekartläggningarna inte visar några osakliga löneskillnader mellan könen i de olika yrkena bland metallarbetarna. Enligt henne är det stora problemet att färre kvinnor jobbar i de bästa betalda jobben på golvet, som elektriker, reparatör och med underhåll.

Baksidan av Volvos framgångar är att arbetsinnehållet minskar och jobben blir mer monotona, berättar de tre, och förklarar att Volvo satsar hårt på kvalitet medan trivsel, utveckling och inflytande får allt mindre plats.
– Det är lite väl fokuserat och lite väl robotlikt och inte mycket utrymme för fritt tänkande, säger Glenn Bergström.

Klubbens vice ordförande tycker inte att kravet på att lägstalönerna ska vara 75 procent av en genomsnittlig arbetarlön är särskilt högt ställt.
– Vi behöver få upp trösklarna. Lägstalönerna är viktiga för att skapa arbeten som man kan leva på, så man inte behöver springa runt på tre olika jobb, säger han.

Och på Volvo tror han att tjänstemännen som högst ligger 40 procent över arbetarna. Det innebär att LO-kravet redan är uppnått.

Företrädare för arbetsgivare har bland annat kritiserat målen för lägstalöner och för att facken vill minska skillnaderna mellan arbetares och tjänstemäns löner.
– Arbetsgivarna reagerar illa på om vi vill ha en bättre morgondag, säger Jan Ripa.

De tycker alla tre att det är svårt att säga vad som är rättvisa löner. Och Linda Bergström säger att det ska finnas skillnader beroende på vilket jobb man gör, men de får inte vara hur stora som helst.

Jan Ripa tycker också att det är svårt att säga vad som är vettiga skillnader mellan arbetare och tjänstemän.
– Om tjänstemännen utvecklar företaget ska de ha ordentligt betalt för sitt jobb, säger han.

Linda Bergström tror att det finns en risk att man bara pratar om lönen och glömmer bort arbetsmiljön.

Efter att ha läst om LO-förbundens mål fram till år 2028 har Jan Ripa funderat på vad som blir viktigast i den kommande avtalsrörelsen:
– Instinktivt säger jag pensionerna. Jag är livrädd för att min mamma inte kommer att kunna betala hyran med sin pension, säger han.

Och nästan lika viktigt tycker han det är att få ordning på daglöneriet och visstidsanställning – inte minst för att det är sådana jobb som ger dålig pension.

 

LÄS OCKSÅ

• 14 mål att nå på 13 år

Bakgrund: Vägen till enighet kantad av motsättningar

• Fack och arbetsgivare kommenterar framtidsprogrammet

• Barnskötare: ”Alltför lång väntan på bättre lön”