Karl-Petter Thorwaldsson, Annelie Nordström, Susanna Gideonsson, Anders Ferbe och Torbjörn Johansson vid presskonferensen där de gemensamma målen presenterades. Foto: Göran Jacobsson

Karl-Petter Thorwaldsson, Annelie Nordström, Susanna Gideonsson, Anders Ferbe och Torbjörn Johansson vid presskonferensen där de gemensamma målen presenterades. Foto: Göran Jacobsson

För första gången någonsin har LO-förbunden enats om gemensamma avtalsmål. Vägen dit har varit full av motsättningar, främst kring industrins normerande roll. Arbetet kan nu berätta om processen för att nå fram till enighet.

– På min tid fanns inte förutsättningar för att enas så här. Bland annat Metall ville inte stärka samarbetet inom LO, säger P-O Edin, tidigare chefsekonom hos LO.

Han tycker att de gemensamma målen är väldigt bra.
– De ger en tydlig inriktning för facket. Att det är långsiktiga krav gör att allt inte måste lösas i varje enskild avtalsrörelse. Och det kommer göra det lättare att komma överens i de kommande avtalsrörelserna, tror P-O Edin.

Arbetet har pratat med flera som har erfarenhet av att planera avtalskraven, men de vill inte kommentera förbundens mål offentligt eftersom frågan är känslig.

En av dem säger:
– Fackliga framgångar nås inte med listiga konstruktioner. Det är inte social ingenjörskonst. Fackliga segrar vinns när förbunden går ut i konflikt och använder sympatiåtgärder.

En annan påpekar att målet för jämställda löner är utformat helt annorlunda än tidigare. Nu pratar LO-förbunden om värdediskriminering och frågan är vilka som ska få extra påslag. Jämställdhetspotterna byggde på andel kvinnor på avtalsområdet och låglönesatsningen riktade in sig på dem under en viss månadslön.

Det var LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson som tog initiativ till att utarbeta LO-förbundens långsiktiga avtalsmål. Diskussionen startade förra våren och arbetet tog fart på allvar efter sommaren. Sedan har förbundens avtalssekreterare diskuterat fram målen. Och det är LO-kansliet som lagt fram förslag, som avtalssekreterarna utvecklat och ändrat i.

Syftet är att skapa en starkare sammanhållning mellan de 14 LO-förbunden och göra långsiktiga uppgörelser möjliga. Och att förbunden gemensamt ska kunna satsa på en fråga, som är viktig för några av förbunden, medan andra krav kan få vänta till nästa avtalsrörelse. Det kan till exempel vara att lägga bemanningsfrågan åt sidan tillfälligt för att tillsammans lägga kraft på att minska visstidsanställningarna.

Redan från början har siktet varit inställt på att bara diskutera målen och vänta med att fråga sig hur målen ska nås.

Det berättas att motsättningarna varit stora, men att de lett till konstruktiva diskussioner och att motsättningarna aldrig varit så stora att något förbund lämnat eller hotat med att lämna samtalen. Förklaringen till det är att alla sett ett stort värde i att skapa gemensamma mål och att alla förbund har nytta av dem.

En av de allra mest omfattande diskussionerna har handlat om normeringsprocessen – att förbunden resonerar om tre normer: kostnadsnorm, fördelningsnorm och norm för lägstalöner.

Enligt Arbetets källor var den allra mest omdiskuterade meningen i LO-förbundens text satsen ”… förändringar utöver lönekostnadsnormen kan ske vid acceptans inom LO …” (Vilket betyder att LO kan gå ifrån industrins märke om förbunden är överens.)

Industrifacken har, enligt vad Arbetet fått höra, varit mindre benägna att sätta upp konkreta mål, som till exempel att lägstalönen ska vara 75 procent av en genomsnittlig arbetarlön och att tjänstemännens genomsnittslön som mest ska vara 40 procent högre än arbetarnas snitt. IF Metall var oroade att målet gentemot tjänstemännens löner skulle försvåra samarbetet med tjänstemännen. Livs befarade att 75-procentsmålet skulle fungera som ett sänke för lägstalönerna.

Nästan alla förbund tyckte att det var problematiskt att slå fast att lönestrukturen ska vara mer sammanhållen bland arbetstagarna år 2028. Det fanns ett siffersatt förslag som inte antogs. Motståndet mot ett sådant mål kom både från industrifacken och från byggfacken.

Målet att löneskillnaderna mellan män och kvinnor ska minska med 6 procentenheter är inte en kompromiss utan det är det ursprungliga förslaget som LO-kansliet la fram. Och beskrivningen är att det var Kommunal som hade svårast att acceptera det konkreta målet.

Det sägs att förbunden nu är lite förvånade över att de lyckats komma överens om de här målen. Och att de är stolta och nöjda med det gemensamma programmet.

Men nu måste de lösa en ännu svårare fråga: Hur ska målen nås?

 

LÄS OCKSÅ

• 14 mål att nå på 13 år

• Fack och arbetsgivare kommenterar framtidsprogrammet

• Barnskötare: ”Alltför lång väntan på bättre lön”

• Verkstadsklubben på Volvo: ”Rättvist och bra!”