Joel Spira som Gösta och Ann Petrén som Majorskan. Foto: Petra Hellberg

Äntligen! Ordet inleder Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga från 1891 och uttrycker glädjen över att den vackre unge försupne prästen tagit sig till predikstolen.

På samma sätt var det nog många som utbrast i ett ”äntligen” när Stockholms stadsteater meddelade att Gösta Berling åter skulle stå på en stor svensk scen. Trots betydelsen av Lagerlöfs paradoxalt moderna saga, så har den varit en sällsynt gäst på teatern. Utanför Lagerlöfs Fryksdalen, det vill säga. Leif Stinnerbom och Västanå teater har med bravur satt upp hela tre Gösta Berling på lika många decennier.

Tyvärr förhindras glädjen i detta ”äntligen” på Stadsteatern, likväl som i boken, av människans infernaliska förmåga att trassla till det. Trots att allt är så väl förberett. Scenbygget är vackert med naturens väldiga trästammar som glider över i en plattform, kulturens spelbräde, som lutar skådespelarna mot publiken (scenografi av Magdalena Åberg). Namnkunniga och rutinerade skådespelare: Joel Spira som Gösta och Ann Petrén som majorskan. Regi av den egensinnige och orädde norske regissören Runar Hodne.

Men Berling, denne spegel av himmel och helvete, kärlek och sorg, sommarens torka och vinters köld, har förvandlats till en halvhjärtad grubblare. Och majorskan, hon som i lika stora delar njuter som lider av den väldiga storm som inträffar när hon tvingas lämna över sina ägor till Gösta Berling (en av de tolv kavaljerer hon adopterat) utstrålar mer sorg än kraft.

Fascinationen för ytterligheterna i livet som präglar Lagerlöfs verk har i Hodnes och Cecilia Ölveczkys nya dramatisering övergått till en förstämd försiktighet. Berättelsen om Gösta Berling, som ingår en Faustpakt för att ta över majorskans bruk, saknar sina extremer och sin omedelbarhet. Märkligt nog är det en effekt av att dramatiseringen ligger så nära originaltexten. Gestaltningen träder ofta tillbaka för ett deklamerande, där karaktärerna själva berättar i tredje person som om de läste från romanen. Även om scenurvalet är välgjort får denna teknik handlingen att stanna upp, speciellt när det gäller Gösta Berling som då inte längre kan förkroppsliga berättelsens förväxlingar.

Det hade varit en större behållning om Hodne kastat all försiktighet för vindarna och kommit med en ny tolkning av verket snarare än en dämpad version. Fantastiska insatser bland smårollerna, främst Samuel Frölers Sintram, Åke Lundqvists Örneclou och Maria Salomaas (något omskrivna) Anna Stjärnhök, samt några intensiva stycken gör föreställningen stundtals sevärd.

Ändå är det inte nog för att bryta förbannelsen där berättelsen undflyr dramats grepp. Det är som om alla väntar på att Gösta Berling ska komma till skott. Att han åter ska bli Värmlands episke hjälte, hjärtekrossare och förtappade son – allt i ett – och börja andas det liv som Lagerlöfs saga förtjänar.

Axel Andersson

teaterföreställning

Gösta Berlings saga
Kulturhuset Stadsteatern Stockholm
Regi: Runar Hodne
Medverkande: Joel Spira, Ann Petrén, Sofia Ledarp, Samuel Fröler, Per Myrberg, Tomas Bolme, m fl.