Bangladeshs huvudstad Dhaka är centrum för lädergarverierna. Här utsätts arbetarna för höga halter av giftiga kemikalier – utan skyddskläder. Arbetet har varit på en av världens mest förorenade platser.

Inne i garveriet hänger hudar i olika storlekar på tork. Några, färgade i blått och rött, läggs i stora högar.
Tonårspojkar skrapar rent några maskiner som används till att platta ut lädret. Stora öppna plastbehållare står på golvet med beteckningar för olika kemikalier som används i behandlingsprocessen. Bland arbetarna i fabriken syns både män och kvinnor, och många pojkar som ser ut att vara i unga tonåren – trots att bangladeshisk lag säger att barn under 18 år inte får delta i tungt arbete.

Några av tonåringarna arbetar utan tröjor, andra har linnen. Vissa har gummistövlar, andra plastsandaler. Afzal, som vi kan kalla honom, går omkring i flip flops på cementgolvet som är vått av vatten blandat med olika slags tungmetaller, som krom. Krom är cancerframkallande och känt för att kunna bränna hål i septum – den vägg som separerar näsborrarna – och för att orsaka hudproblem vid direkt kontakt.

Luften inne i garveriet och i hela Hazaribagh, som är en central stadsdel i Dhaka, har en stark odör – en cocktail av frätande kemikalier och ruttna djur. Men varken Afzal eller hans kollegor har några ansiktsmasker eller andra skyddskläder.

14-åringen, som varit här ett år har ”inte tid att gå i skolan”, utan måste jobba tolv timmar – mellan 06 och 18 varje dag – för att kunna skicka hem en del av de omkring 800 kronorna han tjänar i månaden till familjen i nordöstra Bangladesh.

– Fabriken tar inget ansvar. Jag har hudproblem och det blir bara värre, säger han och visar upp vita blåsor på underarmarna.

”Zabir”, 25, som har arbetat här i två år ”kan inte känna dofter längre”. Hans ögon rinner och blir röda efter en dag i fabriken. Magen är full av gaser.

– Jag kan inte äta normalt längre, säger han.

Vid en kontorsbänk sitter Shafikul Islam. Han är manager för Crescent Tanneries Ltd som har omkring 900 anställda i fyra garverier – alla i Hazaribagh. På frågan om garverierna har säkerhetsföreskrifter och om de anställda är med i fackförbund skakar han bara på huvudet och ler.

– De är inte redo för fackförbund. De anställda väljer själva: ”eat or leave”– att kunna köpa mat för lönen eller att sticka härifrån.

Garveriindustrin har på senare tid fått allt mer kritik – dels från boende i området, som påverkas när deras vattendrag och luft förgiftas av alla orenade utsläpp från fabrikerna, dels från internationella organisationer. Regeringen har upprepande gånger sagt att man ska städa upp industrin och flytta fabrikerna från centrum till Dhakas hamn, men ingenting händer.

– Det kostar för mycket och det är inte säkert att de blir så mycket bättre bara för att vi flyttar fabrikerna, menar Shafikul Islam.

Grannlandet Indien börjar ta allt fler marknadsandelar inom läderindustrin. Men Shafikul Islam är inte oroad över Bangladesh position.

– Vi har bättre kvalitet på lädret, och lägre arbetskostnader – så största delen av produktionen kommer att stanna här.

Abul Kalam Azad är ordförande i fackförbundet Tannery Workers Union (TWU). Han företräder omkring 30 000 medlemmar i garveriernas lädersektion. Medellönen på 500 kronor höjs med 30 procent efter två år, och detta är något som fackförbunden kan vara med och påverka hos fabriksägarna. Värre är det med arbetsmiljön.

– Det är regeringens ansvar. Men det är svårt eftersom fabriksägarna bara är ute efter att tjäna pengar – och de mutar folk inom regeringen, säger Abul Kalam Azad.

Kommer läget att ljusna, tror du?

– Tyvärr kommer vi nog inte få se några förändringar inom en överskådlig framtid.

Johan Augustin

Foto: Jonas Gratzer

Foto: Jonas Gratzer

Nio av tio dör innan de är 50

Många av garverierna har legat i Dhakas centrala slumstadsdel Hazaribagh i över 30 år. Det är ett farligt arbete – 90 procent dör före 50 års ålder.

Sammanlagt finns det omkring 250 fabriker i området: 30 stora, resten små- och medelstora.

Arbetsstyrkan på 15 000 personer ökar vid högtider som Eid-al-Adha då miljoner kor, getter och vattenbufflar slaktas. Det innebär tillfälliga jobb för ytterligare tusentals fattiga arbetare från landsbygden. Dessutom arbetar många i området med biprodukter till läderindustrin, till exempel med att tillverka fisk- och hönsfoder av läderavfall.

De flesta garverierna använder föråldrade bearbetningsmetoder och saknar helt reningsverk – vilket gör att tusentals liter giftigt avfall dagligen rinner ut i stadens största flod Buriganga. Floden är huvudstadens viktigaste vattenkälla och en halv miljon människor har redan drabbats negativt av föroreningarna. 90 procent av fabriksarbetarna dör innan de fyller 50 år och hälften har respiratoriska sjukdomar.

Läderprodukterna exporteras till länder som Kina, Italien, Tyskland, Japan, Korea, USA och Sverige. Handeln är viktig för Bangladesh, som är ett av världens fattigaste länder.

Världen har fått upp ögonen för landets skandalomsusade klädindustri, som har förbättrat sitt rykte på senare tid. Men på garverierna återstår problemen: lönerna pressas, reningsverk uteblir och föreskrifter saknas – vilket EU och andra importörer inte tar tag i, eftersom dessa faktorer leder till billiga läderprodukter.
Johan Augustin

Garvning

• I garvning behandlas skinn för att stoppa förruttnelseprocessen. • I forntiden använde människan naturliga garvämnen i bär och bark för att garva. • Garvning med kromsalt utvecklades i slutet av 1800-talet. Processen tar nu en dag, jämfört med 100 dagar för vegetabilisk garvning.