Livet går onekligen vidare på lasarettet i 1950-talets Ekstad, polioepidemin från den första romanen i serien är över och nu gäller det att hitta en väg i livet. Alla bokens huvudpersoner (och de är många i denna kollektivroman) står inför vägskäl.

Att som kvinna bli oönskat gravid löper som en röd tråd genom Wahlbergs romanbygge. Unga flickor som tvingas lämna ifrån sig sina nyfödda direkt efter förlossningen. Bättre bemedlade flickor som reser bort under grossessen för att undvika skandal på hemmaplan. Mindre bemedlade som tar till husmorsknep för att själva försöka skapa en abort med risk för det egna livet. Och hur det till syvende och sist är kvinnan som står där med risken och skammen och ångesten trots att det alltid varit två som skapat situationen.

Karin Wahlberg lyckas verkligen skildra hur trångt 1950-talet var för kvinnorna, oavsett om de var hemmafruar (med en mer eller mindre outtalad längtan efter ett eget liv) levde med en misshandlande man eller hade läshuvud i en familj utan resurser. En hel del har förändrats fram tills i dag, men mer än vi kanske önskar lever kvar.