LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson talar på Göteplatsen i Göteborg efter Socialdemokraternas demonstration på första maj. Foto: Thomas Johansson

– Det har en hämmande effekt att vi synar maktelitens villkor, säger LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson.

De verkställande direktörerna i de 50 största bolagen tjänade i genomsnitt 16,7 miljoner kronor vardera 2013. En industriarbetare tjänade i genomsnitt 335 000 kronor.

Makteliten, 200 toppar i näringslivet, staten, medierna och bland parterna på arbetsmarknaden, tjänade i genomsnitt 5,7 miljoner – 17 gånger mer än en industriarbetare.

Och klyftorna växer. Det har inte alltid varit så. Mellan 1950 och 1980 minskade skillnaderna. 1980 tjänade en vd i ett storbolag nio gånger mer än en arbetare.

Siffrorna kommer från LO-rapporten om maktelitens löner. De har sammanställts av LO-ekonomen Jeanette Bergström och presenterades tidigare i dag. När dragningen var klar läste LO:s pressekreterare Sigrid Böe upp en fråga från någon i webb-tv-publiken.

– När man anställer en vd är det en investering för framtiden. När man anställer en arbetare är det bara en kostnad. Varför?

LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson svarade.

– Vi har haft en oroväckande trend under lång tid. Företagen undervärderar sina anställda. De värderar bara företagsledningen. Jag tror att den utvecklingen leder till att företagen mår sämre.

Nästa år är det dags för en ny avtalsrörelse.

– Vi åker runt och säger det blir svårt att få ut mer än två procent i löneökning när inflationen är så låg. Samtidigt kommer medierna med nyheter om att den ena eller andra direktören har fått sju miljoner extra. Det gör det svårare för oss att ta ansvar för märket och en rimlig lönesättning.

Höjda vd-löner sticker i ögonen och leder till dålig publicitet.  LO:s uthålliga rapportering om 30 år av växande klyftor syftar till att hålla liv i debatten och hindra de ”värsta excesserna”, som Karl-Petter Thorwaldsson uttryckte det.

– Vi kämpar för att höja golvet så att alla kan leva på sin lön. Rapporterna ger oss bra argument. Det finns ingen naturlag som säger att klyftorna ska växa. Ingen forskning visar att ekonomin fungerar bättre för att klyftorna ökar. I dag delar både OECD och Internationella valutafonden vår syn.

Näringslivets toppar är inte hela makteliten, men de sticker ut i årets mätning. De drar ifrån till årets notering på 50 industriarbetarlöner.

På andra plats kommer vd-ar och generaldirektörer i statliga bolag. De tjänar nästan 19 gånger så mycket som en arbetare – men om man undantar Telias, Vattenfalls och Postens vd krymper skillnaden till hälften.

Ekonomerna kommer på tredje plats. De tjänar nio gånger mer än en arbetare. Chefsekonomerna på SEB och Handelsbanken drar upp siffran.

Höjdarna i mediabranschen tjänar 7,6 industriarbetarlöner. Topparna inom facket och arbetsgivarorganisationer tjänar sex gånger mer än en arbetare. Arbetsgivarnas representanter tjänar mer än fackets.

LO-basen Karl-Petter Thorwaldssons lön 2013 motsvarar 3,3 industriarbetarlöner. Svenskt Näringslivs dåvarande vd Urban Bäckström tjänade motsvarande 18,7 industriarbetarlöner samma år.

– Siffrorna behövs. Om vi ska kunna diskutera fördelning måste vi veta så mycket som möjligt om ekonomiska förhållanden och fördelningsfrågor, säger Jesper Roine, docent på Handelshögskolan i Stockholm.

Manlig högavlönad elit

Männen dominerar i makteliten. Bara var fjärde högavlönad maktmänniska är kvinna. Antalet kvinnor har emellertid ökat undan för undan sedan 1970-talet. Men inte överallt. I löneligans topp, bland näringslivsdirektörerna, är tre av 50 kartlagda kvinnor. Det blir sex procent. Andelen kvinnor bland chefsekonomer och statliga toppchefer är 20 procent. Andelen kvinnor är högst bland toppolitiker, 38 procent.