Vad jag längtar efter en arbetsgivare som pratar om vikten av utbildning av de anställda, eller av dem som vill bli anställda.

Om kompetens, industrins behov av människor som kan bidra till innovationer och utveckling – även de som jobbar på golvet.

Om vikten av tid inom vården, så att kvaliteten upprätthålls. Om vårt behov av service och att de människor som jobbar i den sektorn är värda en del – både lön och möjlighet att gå vidare.

Detta ständiga tjat om behovet av låga löner.

Sist ut är Carola Lemne, Svenskt Näringslivs vd som Göran Jacobsson intervjuat i veckans Arbetet.
Hon tror på 40 000 nya jobb. De som ska slita i servicebranschen hon vill skapa kan visserligen inte leva på sina löner. Men skit samma. De får ju ändå något att pyssla med.

Och vi ska alla bidra genom skatteavdrag till utvidgat rut så folk (som har råd) kan leja sin barnvakt. Plus folk som kommer hem och passar ungen när hen är snuvig.

Så alla andra kan ägna sig åt vettigare saker än att gosa med barnen när de är sjuka. De kan väl någon lejd främling göra.

Vem som tar hand om främlingens sjuka barn, det vete håken.

Hen kommer i alla fall att vara sjuk ganska mycket. Man blir det av snoriga kräkungar. Jag vet, för min mamma hade ett sådant jobb under några år på 70-talet.

Förmodligen blir sjukbarnvakten en sådan anställd som jobbar trots att sängläge vore att rekommendera.

Allt fler gör så. Störst är andelen bland kvinnor som på något sätt arbetar med andra människor – till exempel lärare, vårdare, socialsekreterare. Det visar en stor arbetsmiljöundersökning som Esref Okumus berättar om i Arbetet.

Nesih Cilgin har varit undersköterska i 16 år. Utan en enda sjukdag.

För vad ska då hända med lilla Elsa, 95 år? Hon kommer inte ur sängen om Nesih stannar i sin.
Lite piller så funkar det. En lösning som lär funka utmärkt för de moderna arbetsgivarna. Som sällan pratar om utbildning, utveckling, tid och kvalitet.