En 56-årig kvinnlig popstjärna som formar normen för alla som kommer efter henne. Foto: John Shearer

En 56-årig kvinnlig popstjärna som formar normen för alla som kommer efter henne. Foto: John Shearer

Popmusik I tisdags presenterades countrysångerskan Emmylou Harris och den gravt hörselskadade slagverksvirtuosen Evelyn Glennie som årets Polarpristagare. Fyra dagar tidigare gav Madonna – artisten som saknas allra mest i den stjärnspäckade pristagarlistan – ut sitt 13:e album.

Polarpriset har kämpat i 22 år med att försöka bli musikvärldens motsvarighet till Nobelpriset. Men intresset för priset, som instiftades av Abbas manager Stikkan Anderson, är fortfarande svalt. Trots Sveriges exceptionella popframgångar är vi först och främst mellanmjölkens och jantelagens hemland. Polarpriset premierar stabila konstnärskap ur den goda smakens mittfåra, även om den storvulna motiveringen till priset vill hävda annat: (det) ”ska ges för betydande insatser inom musiken och/eller musiklivet, eller för insatser som bedöms kunna bli av stor betydelse för musiken eller musiklivet, och skall kunna avse alla områden inom eller med nära anknytning till musiken”.

När popmusikens drygt 60-åriga historia ska sammanfattas är det vissa namn som måste nämnas. Elvis Presley, Bruce Springsteen, Michael Jackson, Paul McCartney och John Lennon. Artister av en odiskutabel dignitet. Dit hör tveklöst också Madonna. Världens bäst säljande kvinnliga artist genom tiderna, som gjort fler hits än de allra flesta, varit en musikalisk och estetisk normbrytare över tre decennier, skapat trender, utmanat en patriarkal musikindustri och som vägrat blicka bakåt eller förtidspensionera sig på en scen i Las Vegas.

Ögnar man igenom vilka som mottagit Polarpriset är det egentligen logiskt att betydligt mindre inflytelserika popartister som Peter Gabriel, årets pristagare Emmylou Harris och ja, även Björk (hon är trots allt precis lagom utanför boxen för att vara beundrad av alla), fått priset före Madonna. Det är kvalitetsmusik enligt borgerliga ideal, lika okontroversiell som en Carl Malmsten-möbel. I det samman­hanget är Madonna fortfarande kitsch. Hon har blivit världens största kvinnliga artist genom att göra pop- och dansmusik för framför allt en hbtq-publik, och har själv beskrivit sig som en ”homosexuell man instängd i en kvinnas kropp”.

Everybody-capaDebutsingeln Everybody började som en hit på nattklubbar i New York när den släpptes 1982. Låtens disco­groove och omslaget som saknade Madonnas ansikte gjorde att ryktet gick att det var en svart sångerska som gjort singeln. Det är symptomatiskt för Madonnas roll i musikhistorien. Hon är för pop- och dansmusiken vad Elvis var för rocken: en vit heterosexuell artist genomsyrad av svart musik och gay danskultur, som nått ut till en bredare publik.

Madonna Ciccone växte upp i en familj med italienska rötter som nummer tre av sex syskon (och två halvsyskon), i en förort till ett redan då segregerat Detroit. Mammans bortgång i cancer när Madonna var fem år brukar ofta nämnas som den enskilt viktigaste anledningen till superstjärnans tidiga starka drivkraft. Den katolska barndomen handlade mycket om att lära sig ta ansvar. Hennes styvmor krävde att hon som äldsta dotter hjälpte till med blöjbyten och hushållsbestyr: ”När alla mina vänner var ute och lekte kände jag att jag hade vuxna plikter… Jag såg mig själv som verklighetens Askungen”, har hon berättat.

På MTV-galan som 25-åring. Året är 1984. Foto: AP

På MTV-galan som 25-åring. Året är 1984. Foto: AP

Om det var balen på slottet som blev vändningen för sagans Askungen, var Detroits gayklubbar motsvarigheten för Madonna. Den tillåtande queer-communityn visade henne möjligheten till ett annat liv. Den klassiska Hollywood-vampen, slampan, bimbon, faghagen och nymfomanen – Madonna har ofta lekt med stereotypa kvinnoroller och transformerat dem till feministiska kvaliteter. Hennes förebilder var andra kvinnliga artister: Debbie Harry och Chrissie Hynde. ”Starka, självständiga kvinnor som skrev sin egen musik och utvecklades på egen hand. De gav mig mod”, har hon sagt.

Berättelsen om Madonna har inget traditionellt working class hero-narrativ. Men det går inte att berätta den utan att ta upp hennes hemstad Detroit, den nordamerikanska staden i Michigan som har haft lika magnifika toppar som bottenlösa dalar.

Den en gång så stolta motorstaden – Motown – har härbärgerat en stor del av den amerikanska bilindustrin och mer betydelsefull musik än förmodligen någon annan stad av motsvarande storlek: Motown-soul, artister som Iggy Pop, Alice Cooper och White Stripes, John Lee Hooker och Aaliyah, technopionjärer som Derrick May och Juan Atkins, rapparen Eminem – och så Madonna.

Men så sent som i juli 2013 begärde stadens borgmästare Detroit i konkurs – den största i amerikansk historia. Utarmningen av staden hade pågått i 30 års tid. Företag och människor har flyttat därifrån. I dag består stora delar av staden av gapande tomma lokaler och övergivna hus.
I samband med konkursen gick den Detroit-födda artisten Kid Rock ut och kritiserade Madonna för att hon, trots alla framgångar, negligerat sin hemstad: ”Madonna ain’t done nothing for Detroit.”

Förra hösten kom svaret: Madonna har inlett ett långsiktigt samarbete med staden och hjälper till med att finansiera bland annat en konstskola för barn och ett gym- och boxningscenter för unga med förhoppningen att ”skapa hopp och förändring i staden”. Samtidigt började hennes äldsta dotter, Lourdes, att studera på Michigan University, samma universitet som Madonna hoppade av från för drygt 40 år sedan för att pröva lyckan som dansare i New York. Livets cirklar.

Förra fredagen släpptes Madonnas 13:e album på 30 år. ”Rebel Heart” har beskrivits som hennes bästa skiva på tio år av SVT:s kritiker Per Sinding-Larsen. När hon nyligen föll bakåt och slog huvudet i scengolvet under ett uppträdande med singeln Living for love på Storbritanniens Grammisgala var det ett sällsynt snedsteg i Madonnas karriär.

Många menade att det var ett tecken på att 56-åringen blivit för gammal för att larma och göra sig till. Men precis som för alla pionjärer finns det ingen mall för hur man ska bete sig. Det har inte funnits någon 56-årig kvinnlig popstjärna före Madonna. Hon formar normen för alla som kommer efter henne. Askungen har vuxit upp och använder glasskorna till att krossa glastak. Det ska hon ha respekt för. Och ett Polarpris.

 

Punkig Marilyn-stil på Blonde Ambition-turnén 1990. Foto: AP-SCANPIX

Punkig Marilyn-stil på Blonde Ambition-turnén 1990. Foto: AP-SCANPIX

 

Fakta

Madonna-liten Madonna Madonna Louise Ciccone föddes 16 augusti 1958 i Bay City, Michigan. Madonna gjorde sig redan tidigt känd för att effektivt utnyttja och förstå musikvideo­mediets genomslagskraft för att skapa sig en image. Hon har under hela sin karriär alltid sökt sig till de för tillfälligt hetaste musikproducenterna, och har bytt stilar och blivit känd för att ständigt förnya sig. Hon fick redan i slutet av 1980-talet epitetet ”Queen of Pop” för sin förmåga att influera andra artister. Genom sin karriär har hon skrivit och producerat merparten av sina låtar, flera av dem listettor, däri­bland: Like a Virgin, Into the Groove, Papa Don’t Preach, Like a Prayer, Vogue, Frozen, Music, Hung Up och 4 Minutes och senaste singeln Living for love. 2008 valdes hon in i Rock and Roll Hall of Fame. Madonnas två senaste turnéer, Sticky & Sweet Tour och The MDNA Tour, har varit de två bäst säljande turnéerna någonsin av en kvinnlig artist. Förra fredagen släpptes hennes nya skiva Rebel Heart. Den 14 november når The Rebel Heart Tour Stockholm och Tele2 Arena. Det är hennes första konsert någonsin i den svenska huvudstaden.