Ericssons och Sonys varsel mot 3200 anställda är allvarligt.
Det visar att det är hög tid för staten att spela en större roll för både industrins framtid och för att hjälpa till med omställningen för dem som blir arbetslösa.
Skräckminnena finns kvar efter tidigare stora varsel inom svensk basnäring. Turerna kring Saabs kollaps följdes av dåvarande näringsminister Maud Olofssons nonchalanta kommentarer om att staten inte ska leka bilhandlare.
Nej, näringsdepartementet ska varken sälja bilar eller telenät. Däremot ska det finnas en strategi för den svenska näringspolitiken, ett uppdrag Maud Olofsson aldrig verkade ha kunskap om.
USA har gång på gång lyft genom en sådan statlig strategi. Även Tyskland och Frankrike har insett statens roll för att rädda och utveckla inhemska företag.
När Mikael Damberg nu gör det som Maud Olofsson borde ha gjort, tillsätter en stödgrupp som spänner över fem departement för att hantera varslen, är det ett tecken på en välgörande nyordning.
Ett annat tecken är det innovationsråd som Stefan Löfven inrättat.
Ett tredje är de aviserade förbättringarna i a-kassan som ska underlätta omställningen till nya jobb för dem som ändå blir arbetslösa.
Varslen är allvarliga, men den här gången inser regeringen åtminstone allvaret.
